Liam's POV.

Fansen skrek av glädje när vi hade klivit av flyget och gick igenom flygplatsen, på väg mot en taxi som skulle ta oss till hotellet vi skulle bo på. De var minst lika galna som alla andra fans var i länder vi varit i förut. Även fast klockan var nästan elva på kvällen, var flygplatsen fullproppad av fans, och det var säkert flera hundra av dem här. Jag gick igenom flyplatsen, undrade om deras föräldrar tillät det här, och vinkade åt några tjejer som stod och grät ganska långt bak. Jag såg att de lyste upp, kramade varandra och började lé när de såg mig vinka åt dem. Jag älskade mitt jobb. Om man nu kunde kalla det jobb. Att träffa fans, tweeta till fans, krama fans och prata med dem, var det bästa någonsin. Det gick säkerhetsvakter bakom mig, framför mig, och bredvid mig på båda sidorna, men jag försökte ge fansen så mycket uppmärksamhet jag kunde. Paris var underbart. Än så länge, i alla fall.

"I love you, Liam!" hörde jag en tjej skrika från min vänstra sida, trängandes med andra tjejer som försökte röra oss. Komma närmre oss. Jag log vänligt mot henne, och hennes kompisar bredvid henne. 

"I love you too" svarade jag och hon skrek. Som ett glädjeskrik. Jag log mot henne, och mot alla andra också. 

"Keep going, Liam." sa en av säkerhetsvakterna. Jag ville krama varje fan som var här ikväll, som kommit för att se oss, men jag sa inget, utan fortsatte gå. Precis som han hade sagt. Jag gillade inte att säga emot dem, för de gav sig aldrig. De var riktigt envisa, vilket i och för sig var bra, men nu kändes det bara löjligt. Så fort alla kommit fram, hoppade vi in i en stor taxi, med så svarta fönsterrutor det kunde bli. Men det var ingen limousin, vilket hade varit skönare efter några timmars flyg. Men jag klagade inte. Jag skulle absolut inte klaga. 

 

Kanske en halvtimme senare, var vi på hotellet vi skulle bo på medan vi var i Frankrike. I Paris. Det var vackert här, och alla människor var som vanligt underbara mot oss. Paul hade följt med oss dit, och när vi stod i lobbyn, gav han alla fem varsin nyckel.

"You'll be living two and two in your rooms." Han gjorde en paus, kollade på Louis. "Expect you, Louis. You'll sad enough live by your own." Louis log mot Paul, som flinade tillbaka.

"Niall and Zayn, you'll live in room 924." Han vände sig mot mig, och Harry som stod bredvid mig.

"You and Liam will live together. Room 925." sa han till Harry. Harry nickade lydigt.

"And you, lou. Room 926." Han lekte lätt med sin nyckel, men nickade när Paul tilltalade honom. 

"So, your bags are already in your rooms, and i would sleep as fast as possible if I was you. It will be a long day tomorrow, and don't forget your concert." sa han vänligt. Han gäspade, lämnade oss, men stannade när han var någon meter från utgången. "Goodnight, boys." sa han och flinade. Vi såg antagligen ganska utmattade ut, vilket vi också var. De andra var redan på väg upp till rummen, men jag log tacksamt mot Paul.
"Goodnight, Paul." Jag småsprang upp till rummen, som de andra redan hade bosatt sig i. Rum.. Vilket rum bodde vi i? 925, gissade jag. Och jag hade rätt, för när jag kom in låg Harry på en stor dubbelsäng medan han hade sin fulla uppmärksamhet på hans iphone.

"Haz?" frågade jag, även om jag visste att han var där. Han hoppade till, kollade på mig som om jag var en alien.

"Yeah?" svarade han, med en irriterad ton. Jag bestämde mig för att inte säga något, för jag ville verkligen inte göra honom mer irriterad än han lät att vara. 

 

 

 

Harry's POV.

 Dagen hade börjat helt okej, och vi åt brunch på Nando's som var nybyggt några kvarter bort från vårat hotell i Paris. Niall blev hur glad som helst och jag iakttog honom så diskret jag kunde. Jag ville inte att någon skulle få reda att jag var kär i Niall. Att han var den jag tänkte på exakt hela tiden - och jag kunde inte hjälpa det. Jag visste dock att han inte kände detsamma för mig, och det var precis därför jag höll det hemligt. Hans blåa ögon gnistrade medan vi åt vår mat, och jag försökte att inte lé för stort. Han var så söt. Och jag älskade hans sätt att äta hela tiden. Det var så gulligt. Och han såg riktigt het ut i den tröjan han satt på sig idag. Jag hade börjat gilla honom mer än en vän- bästa vän, i flera månader nu. Och nu, kunde jag inte sluta. Inte ens försöka. Jag älskade honom. Absolut för mycket. Jag visste inte ens att det var möjligt att älska någon lika mycket, innan jag blev förälskad i Niall. Och jag hade inte berättat för någon heller. Men jag planerade att kanske berätta det för Liam snart. Han skulle antagligen vara den som försökte hjälpa mig, och den som skulle försöka att förstå. Men jag hade inga planer på att berätta för Niall, och det var nog bäst så. Han lyste upp mina dagar, han var den bästa person i hela världen, för han brydde sig inte om alla haters och fokuserade nästan alltid bara på det positiva med alla situationer. Jag skulle kunna kyssa honom för det. Vilket jag gärna skulle göra annars också.

 

Den dagen hade vi först en intervju, som inte var något speciellt alls egentligen. Samma frågor som vanligt. Efter intervjun fick vi några timmars ledigt, och vi kom överrens om att gå och shoppa. Vi igenom hur många affärer som helst, jag köpte till slut en grå t-shirt, och liam köpte ett par skor som han tydligen hade letat efter i london. När vi var i en sjunde affär hittade Niall en ljusblå tröja, och han bestämde sig för att prova den. Jag strosade runt i affären, i väntan på att de andra skulle bli klara. Plötsligt hörde jag en änglalik röst bakom mig, och jag vände mig om så fort jag kunde, som om det var mitt eget namn någon ropade. 

"Do this shirt look okay on me?" frågade Niall. Han såg perfekt ut i den. Hela han var helt perfekt. Varför frågade han ens om han såg okej ut i den? Det kändes som om orden inte nådde fram. Andas, Harry.

"It fits perfect on you. You should definitely buy it." Det slank ur mig utan att jag kunde kontrollera det, men jag var bara glad att jag inte sagt att hela han var perfekt eller något sådant. Jag ville absolut inte förstöra vår vänskap, jag skulle inte klara av att förlora honom. Eftersom han inte hade känslor för mig, skulle allting vara förstört. One direction skulle vara förstört.

"Hm, yeah. I'll go buy it." han tvekade först, men sedan gick han med bestämda kliv mot kassan. 

 

Allt var klart, och vi stod spänt och väntade på att få komma in på scenen. Vi hörde hur fansen skrek av förväntan, och vi log mot varandra. En kille med svart t-shirt och ett headset på sig, kom fram till oss och meddelade att det var trettio sekunder kvar tills konserten började. Vi nickade, som om vi inte kunde prata. Som om vi var för nervösa för att få fram ett ljud. Jag vet inte varför, men det kändes så. Vi var nervösa. Kanske lite för mycket än vi borde vara, eftersom vi gjort samma sak så många gånger förut. De trettio sekunderna gick riktigt långsamt, men när han kom tillbaka och började räkna ner, la Louis en hand på min axel.

"Let's do this." sa han, och alla fem sprang fram på scenen. Den här arenan var större än de flesta vi uppträtt på, och scenen var enorm. Jag blickade ut över publiken, tog ett djupt andetag, och log. Nu kör vi.

 

Vi hade kört ungefär hälften av våra "up all night"låtar, och nu var det "more than this" tur.

"When he open his arms and holds you close tonight" jag kollade på Niall. "It just won't feel right." min blick höll fast på honom, även fast jag försökte fokusera. "Cause i can't love you more than this" Varenda ord var till Niall. Han mötte min blick, och då jag kollade snabbt bort. Fokusera, Harry. Resten av konserten gick fort, och det var jag glad för. Efter vi hade kört vår sista låt, hoppade vi snabbt in i en taxi mot hotellet.

 

Niall's POV.

Konserten hade gått bra. Det hade inte varit något som var annorlunda jämfört med de andra konserterna vi hade gjort, och nu var den slut. Vi satt i en taxi, som luktade gammalt och rök. Paul var med oss, i fall något skulle hända, men det var ovanligt lugnt. Zayn hade somnat med sitt huvud på mina lår, och jag kunde känna hans andetag. Liam satt med mobilen uppe, och han var antagligen på twitter, för han log åt det han såg, vilket betydde våra fans' tweets till honom. Harry blundade, men han sov inte. Det var mer som att han blundade för något han inte ville se. Men jag ignorerade det, jag hade antagligen fel. Vi var alla utmattade, och när vi väl kom fram till hotellet sprang vi av den sista kraft vi hade, upp till våra hotellrum. Jag hade fått väcka Zayn, och när han väl vaknat hade jag blivit tvungen att släpa upp honom till vårat rum. 

"Good night" viskade jag när jag äntligen låg på en av hotellsängarna och kände att ögonlocken blev tyngre och tyngre. 

"Good night, Nialler" viskade Zayn tillbaka, och efter bara några sekunder, somnade vi båda två.