KAPITEL 21 ♥ - dreams

"Jag sover, gå härifrån." muttrade han, men jag flinade bara och rufsade om hans hår.

"Vi ska dra nu" sa jag, men han rörde sig inte. Jag gav upp och drog täcket ifrån honom, innan jag snabbt gick till hallen medans jag hörde Harry långsamt dra upp täcket igen.

- - - - - - - - - - -

Leah:

Jag hade precis sagt hejdå till killarna och kramat varenda en av dem, när jag mötte Sarah på väg till köket. Hon såg förstörd ut, rödgråtna ögon, rufsigt hår och kladdigt smink över hela ansiktet, med en stor pyjamas som pricket över i:et. Dessutom grät hon. Inte högt, men tillräckligt för att man ska kunna se att hennes kinder var helt blöta av alla tårar.

"Sarah? Vad har hänt?" Sa jag förskräckt, och det var inte förrän då hon la märke till att jag stod precis framför henne. Hon skakade på huvudet, och jag suckade irriterat. Man såg hur tydligt som helst att det faktiskt hade hänt något, det skulle vem som helst som sett henne nu kunna bekräfta. Jag gav henne en mjuk kram innan jag försökte en gång till:

"Sarah, lugna ner dig. Vad har hänt?" Hon snyftade till lite, innan hon sorgset kollade mig i ögonen samtidigt som jag drog henne intill vardagsrummet.

"Du är hopplös." Sa jag, irriterad över att hon inte svarade. Samma sekund kom Harry ut ur sitt rum, och han såg inte ett dugg sjuk ut.

"Men.." började jag sakta, men han hann före.

"...Det är en lång historia.. Vad är det med Sarah?" frågade Harry oroligt, och jag gav honom en orolig blick tillbaka.

"Jag vet faktiskt inte.. Hon bara gråter, hon pratar inte med mig." Harry bet sig i läppen och gick sakta fram till Sarah.

Harry:

Jag förstod att Leah inte visste något om det som hade hänt alls, och beslöt mig för att berätta det för henne en annan gång. Eller låta Sarah göra det själv, till och med. Jag försökte få ögonkontakt med henne, men hon kollade bort. Jag la sakta min hand på hennes, och med rödgråtna ögon slängde hon sig i min famn. Leah sa ingenting, men jag såg att hon var förtvivlad och inte förstod någonting alls. Precis då, ropade deras mamma på Leah, och hon flög snabbt upp ur soffan och gick snabbt in i hennes sovrum. Sarah grät tyst, och jag försökte desperat lugna ner henne.

------------

OBSOBSOBOSBOSOSOSOBOSOBOOBS. Det här är det sista ni kommer få läsa av den här novellen, kommer inte skriva mer på den. Började på kapitel 21, men orkar inte göra klart.. Kommer börja på en ny, första delen kommer idag eller imorgon. LOVEUALL. /wilma

2012-05-20 @ 20:23:28 Permalink Dreams Kommentarer (0) Trackbacks ()

KAPITEL 20 ♥ - dreams

Sarah:

jag kände mig hemsk mot Louis, men eftersom han varit hemsk mot mig, brydde jag mig inte. Jag pussade Harry lätt på kinden innan jag försiktigt öppnade dörren. Jag mötte Zayn precis utanför, och han flinade lätt mot mig. Visste han? Jag smög tillbaka till Louis, som till min lättnad sov, men när jag satte mig på sängkanten vaknade han till. Han smekte mig försiktigt över håret, men blev snabbt allvarlig och sa:

"Jag åker till Kalifornien.. Idag. De ändrade tiden." Jag stirrade chockat på honom, även fast jag inte var ett dugg chockad. Inom mig ville jag bryta nacken av honom, men tyvärr hade jag inte mod nog att göra det.

"Men.." försökte jag. Han kysste mig mjukt, och jag ville inget annat än till Harry igen. Jag suckade smått, och sa:

"Jag stannar hemma. Leah och mamma behöver mig." Jag log snett.

"Jag behöver dig också, Sarah." sa han lugnt, men jag brydde mig inte om honom. Jag drog snabbt på mig en t-shirt och jeans, medans jag kände att Louis iakttog mig. Jag vände mig om och mötte hans blick.

"När går planet?" frågade jag nonchalant. Han drog mig intill honom och höll om mig i ett fast grepp.

"Om en timme." Han flinade, och jag log smått mot honom. Precis då öppnade Liam dörren och flinade stort, och sa sedan:

"Har ni mysigt?" sa han flinande, men fortsatte sedan: "Lou, Harry känner sig dålig, så han stannar här. Vi drar om en kvart, så du borde skynda lite och sluta...... med det där." Jag log för mig själv, och hörde sedan hur Niall gav Liam en high five, och sedan hur de började pratade om Kalifornien. Louis släppte taget om mig, och försvann mot toaletten efter han gett mig en snabb kram.

Zayn:

Jag visste att Harry gillade Sarah, men inte att hon gillade honom tillbaka. Jag bestämde för att gå till Sarah innan jag hann ångra mig. Jag försvann snabbt in på Louis rum, som nu även var Sarahs.

"Hur mycket vet du?" frågade hon lugnt. Jag log svagt, och bestämde mig för att vara ärlig.

"Jag vet att Harry gillar dig - mycket - och att du var hos honom imorse. " sa jag, och hon såg förvånad ut.

"Och är det något du vill veta?" frågade Sarah nöjt, och log.

"Har du nåt med.. Harry?" Frågade jag osäkert, i hopp om ett nej. Eller ja. Båda två svaren var både bra och dåliga.

"Alltså.. Det är komplicerat." sa hon och suckade. Jag satte mig ner bredvid henne, på sängen.

"Louis kommer vara där tills vi ska åka, så du har sju minuter på dig." Sa jag snabbt och kastade en blick på klockan.

"Jag... Du vet hur de är, båda två? Jag har ingenting med Harry. Det är bara att... Liksom, ibland, i ett förhållande, har man en känsla inom sig hela tiden, att något saknas.. Och så kände jag. Och så.. Alltså, när jag är med Harry.. Då känns det som om alla bitar är på plats, om du förstår vad jag menar? Men det vore taskigt att dumpa Louis för hans bästavän, alldeles för taskigt. Usch, jag är så hemsk, Zayn." Hon tystnade tvärt och tittade tårögt på mig.

"Men gillar du Lou över huvud taget?" frågade jag och klappade henne lätt på axeln. Jag kunde föreställa mig hur det kändes för henne. Sarah nickade.

Louis:

Jag tvättade snabbt mitt ansikte i iskallt vatten. Jag hade dåligt samvete för att jag skulle träffa Estelle. Sarah är min flickvän, inte Estelle, intalade jag mig själv. Estelle och jag hade varit ihop alldeles för många gånger. I tre år, var vi ihop. Till och från. Det var innan vi fem blev one direction, och precis åren innan vi blev ett band, hade jag oh Estelle varit tillsammans. Ingen av dem visste om det. Jag och Estelle hade smsat och ringt i några veckor nu, men jag ville absolut inte vara otrogen. Men Estelle får oftast som hon vill, och jag hade olyckan att veta att hon ville att det skulle bli vi två igen. Och jag hade olyckan att gilla henne. Inte mer än Sarah, men tillräckligt.

Jag såg på klockan och insåg att det var tre minuter tills vi skulle åka, så jag småsprang intill Harry och hittade honom liggandes under täcket.

"Jag sover, gå härifrån." muttrade han, men jag flinade bara och rufsade om hans hår.

"Vi ska dra nu" sa jag, men han rörde sig inte. Jag gav upp och drog täcket ifrån honom, innan jag snabbt gick till hallen medans jag hörde Harry långsamt dra upp täcket igen.

2012-02-29 @ 15:46:50 Permalink Dreams Kommentarer (0) Trackbacks ()

KAPITEL 19 ♥ - dreams

Harry:

"Sarah, gå tillbaka till Louis." Sa jag med låg röst, även om alla rum förutom vardagsrummet och köket var ljudisolerade. Hon skakade på huvudet och satte sig på sängkanten.

"Sarah, gå till Louis. Du ska inte vara här." Försökte jag ännu en gång. Hon såg långsamt på mig, och sa:

"Harry. Bara... Nej." Jag tittade oroligt på henne, och hon förstod att jag sett det. Hon suckade uppgivet och jag såg en tår rinna nedför hennes kind. Jag tog hennes hand, och hon såg på mig.

"Visste du att Louis har en annan tjej?.... i Kalifornien?" Sa hon sedan. Jag tystnade tvärt, det kunde inte alls vara sant. Noll procents chans. Av hundra. "Sarah, nej. Det är inte sant." Hon brast ut i gråt, och jag gav henne en lång kram. Hon kramade mig tillbaka, och när hon lugnat ner sig förklarade hon:

"Jag såg en bild förut.. Eller flera egentligen.." Hon snyftade till. "På Louis och en annan tjej. Dem kramades. Men jag tänkte att det var väl inget med det, det kunde lika gärna vara ett fan som ville ha en kram eller någonting. Men sedan, för typ några timmar sedan ringde hans mobil, och det stod "Estelle" på displayen. Han trodde väl att jag sov, så han svarade. De pratade om kalifornien och att de saknade varandra och att de snart skulle träffas... Och så avslutade de med 'puss, saknar dig älskling'. " Hon tittade tårögt på mig, och jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Jag suckade djupt, och sa:

"Sarah, lugna ner dig. Det kanske inte alls är som det verkar." Jag försökte låta lugnande, men innerst inne var jag precis lika rädd och ledsen som hon. Var det sant? Och om det var det... Hur kunde Louis, av alla människor, göra såhär? Jag förstod inte, Estelle...

"Vänta.. Hette hon Estelle?" frågade jag sedan. Hon nickade snyftandes, och jag försökte komma på var jag hade hört det namnet ifrån. Estelle och Louis....

"Åh nej.." sa jag uppgivet. Sarah frågade mig försiktigt vad det var, och jag svarade:

"Estelle är den person som fixar ihop våra låtar och skivor.. Hon bor i Kalifornien." Jag bet uppgivet ihop.

"Och vi ska dit imorgon." Jag såg Sarah gå från ledsen till arg, och hon försökte desperat öppna dörren. Jag drog henne tillbaka igen.

"Sarah. Tänk efter. Vad händer om du går rakt fram till Louis och sa som du tycker?" Hon svarade inte, så jag besvarade min egna fråga.

"Han skulle bli chockad och undra hur du visste att vi jobbar med henne. Sedan skulle allihop få reda på att du har varit med mig. Låter det som en bra idé?" Frågade jag, orolig över att hon skulle säga ja. Men det gjorde hon inte, utan hon suckade djupt och sa sedan:

"Du ser sjuk ut.." Jag tittade förvånat på henne och svarade frågande:

"Gör jag?" Sarah flinade.

"ja.. Du kanske inte borde åka till Kalifornien i helgen. " Svarade Sarah och försökte låta ledsen. Jag förstod vad hon försökte göra, och log.

"Du har rätt." sa jag. "Jag måste nog stanna här."

2012-02-14 @ 07:35:34 Permalink Dreams Kommentarer (1) Trackbacks ()

KAPITEL 18 ♥ - dreams

Vänta, det var de som var med i X-factor. Det var One direction?!.. Jag försökte att inte se imponerad eller chockad ut, och för en gångs skull kramade jag min mamma. Och Sarah kom inte långt efter, och kramade både mig och mamma. Men snart avbröts den lyckliga stunden, och någon skrek. Pappa. Inifrån. Huset.

- - - - - - - - - - - - - - -

Louis:

Jag tittade panikslaget på Sarah och Leah, och dem var lika chockade som resten av oss var. Deras mamma såg också chockad ut, men hon hade mer.. panik, i sin blick. Dem andra killarna stod helt still och visste inte alls vad de skulle göra. Leah försökte få fram något att säga, och lyckades till slut:

"Han... Han kommer... Bara.. Bara spring. Fort. Nu. SPRING." Jag förstod att hon på något sätt tänkte stanna kvar, och jag tänkte inte låta henne göra det ensam. Men jag förstod att Sarah redan tänkt på det, och hon blinkade mot mig att jag skulle springa. Men jag sprang inte mot bilen, jag sprang mot Sarah och Leah, och tog tag i båda deras tröjärmar. Dem sprang motvilligt med mig, och så snabbt vi kunde sprang vi alla tre långt in i skogen. Jag hade ingen aning var vi var, men det förstod jag att Sarah och Leah hade. De log andfått mot mig och sprang ännu längre in - och till slut såg jag, där stod alla fem - Harry, Niall, Zayn, Liam och deras mamma. Jag log tacksamt mot Leah, och hon log vänligt tillbaka. Sarah tog min hand, och så var vi på väg hemåt - andfådda, men samtidigt stolta att vi faktiskt hittat varandra och klarat att springa ifrån honom.

-

Niall:

När vi kommit hem ordentligt hade vi visat Leah och hennes mamma var de kunde sova, och sedan hade alla somnat, hur fort som helst. Klockan hade trots allt varit efter midnatt när vi träffat dem vid huset, och alla var utmattade redan då. Klockan var nu fem på morgonen, och jag hade otroligt svårt att somna om. Jag undrade om någon av oss, ja, förutom Louis, skulle börja gilla Leah. Eller gillar Leah, kanske. Inte jag, i alla fall. Visst var hon söt, men jag skulle inte kunna tänka mig henne som min flickvän. Plötsligt hörde jag någon sätta på tvn på låg nivå i vardagsrummet, och jag undrade starkt vem som var uppe nu.. Och bestämde mig för att gå dit, och titta efter helt enkelt. Jag försökte diskret smyga dit, men förstod att den person som var där hörde det.. Zayn. Jag log smått och satte mig tätt intill honom. Han viskade:

"Vad fan gör du vaken?" och flinade mot mig. Jag ryckte på axlarna, och viskade tillbaka:

"Kunde inte somna om.." han nickade och sa att han av samma anledning satt där, och för en stund blev det helt tyst. Ingen av oss ens tittade på tvn, vi båda satt och tänkte.

- - - - - - - - - - - - - - -

Louis:

Jag tittade panikslaget på Sarah och Leah, och dem var lika chockade som resten av oss var. Deras mamma såg också chockad ut, men hon hade mer.. panik, i sin blick. Dem andra killarna stod helt still och visste inte alls vad de skulle göra. Leah försökte få fram något att säga, och lyckades till slut:

"Han... Han kommer... Bara.. Bara spring. Fort. Nu. SPRING." Jag förstod att hon på något sätt tänkte stanna kvar, och jag tänkte inte låta henne göra det ensam. Men jag förstod att Sarah redan tänkt på det, och hon blinkade mot mig att jag skulle springa. Men jag sprang inte mot bilen, jag sprang mot Sarah och Leah, och tog tag i båda deras tröjärmar. Dem sprang motvilligt med mig, och så snabbt vi kunde sprang vi alla tre långt in i skogen. Jag hade ingen aning var vi var, men det förstod jag att Sarah och Leah hade. De log andfått mot mig och sprang ännu längre in - och till slut såg jag, där stod alla fem - Harry, Niall, Zayn, Liam och deras mamma. Jag log tacksamt mot Leah, och hon log vänligt tillbaka. Sarah tog min hand, och så var vi på väg hemåt - andfådda, men samtidigt stolta att vi faktiskt hittat varandra och klarat att springa ifrån honom.

Niall:

När vi kommit hem ordentligt hade vi visat Leah och hennes mamma var de kunde sova, och sedan hade alla somnat, hur fort som helst. Klockan hade trots allt varit efter midnatt när vi träffat dem vid huset, och alla var utmattade redan då. Klockan var nu fem på morgonen, och jag hade otroligt svårt att somna om. Jag undrade om någon av oss, ja, förutom Louis, skulle börja gilla Leah. Eller gillar Leah, kanske. Inte jag, i alla fall. Visst var hon söt, men jag skulle inte kunna tänka mig henne som min flickvän. Plötsligt hörde jag någon sätta på tvn på låg nivå i vardagsrummet, och jag undrade starkt vem som var uppe nu.. Och bestämde mig för att gå dit, och titta efter helt enkelt. Jag försökte diskret smyga dit, men förstod att den person som var där hörde det.. Zayn. Jag log smått och satte mig tätt intill honom. Han viskade:

"Vad fan gör du vaken?" och flinade mot mig. Jag ryckte på axlarna, och viskade tillbaka:

"Kunde inte somna om.." han nickade och sa att han av samma anledning satt där, och för en stund blev det helt tyst. Ingen av oss ens tittade på tvn, vi båda satt och tänkte.

"Gillar du Leah?" frågade jag försiktigt. Han vände sig förvånat mot mig, och sa:

"Va? Alltså.. Nej. Ja. Nej. Jag känner knappt henne, men utséendemässigt... Visst." jag flinade och boxade honom lätt på axeln. Han höjde ena ögonbrynet, och jag förstod vad han menade.

"Nej." sa jag kort, och det verkade han nöja sig med, för han sa ingenting mer. Men det behövde han inte heller, för snart somnade han med sitt huvud på min axel, och jag somnade inte långt efter..

Harry:

Jag hade hört varenda ord Niall och Zayn sagt, eftersom mitt rum låg närmast vardagsrummet. Men jag kunde inte tänka på Leah - den enda person jag hade i mitt huvud var Sarah. Det gjorde så sjukt ont. Precis överallt, att se henne med Louis. Äta med Louis, sova med Louis, vara med Louis, kramas med Louis, hångla med Louis. Allting. Jag önskade jag inte räddat Sarah, även om det var en hemsk tanke att bara ignorera en medvetslös tjej på gatan, så önskade jag det. Då hade det sluppit vara såhär, då kunde allt vara precis som vanligt.. Men det var det inte. Det var tvärtom - vi hade tre tjejer sovandes i vår lägenhet.. Eller ja, två tjejer.. Och en kvinna. Och Louis hade flickvän, jag var olyckligt kär.. Förälskad, Zayn tyckte om Leah och ... Det enda som var normalt just nu var Niall och Liam. Och även de hade förändrats en del. Från världens lyckligaste till världens olyckligaste, på bara några dagar. Hur fan hade det gått till? Jag försökte desperat somna om, eftersom klockan var runt halv sex och jag hade ingen lust att gå upp och sitta ensam i köket eller någonting. Men jag behövde inte gå upp ensam, för Sarah hade just smitit in genom dörren och stängde nu den försiktigt efter sig. Jag tog nyckeln som låg på nattduksbordet och kastade den lätt till henne - det var inte helt omöjligt att Louis skulle invadera mitt rum och dansa runt tills jag "vaknade".

- - - - - - - - -

kapitel 1/3 idag...

2012-02-06 @ 20:19:38 Permalink Dreams Kommentarer (0) Trackbacks ()

KAPITEL 17 ♥ - dreams

Mobilblogg.

- - - - -

Harry:

Jag såg hur Sarah lyckligt sprang mot Leah, och hur Leah's léende riktigt strålade mot henne. Deras mamma stod bara där, och gapade av förvåning. Sarah sprang rakt in i Leah's famn, och dem kramades. Länge. Till slut hade deras mamma hämtat sig, och hon sa då:

"Sa... Sarah?!" Hon riktigt skakade av förvåning, och det förstod jag. Men Sarah och Leah struntade i deras mamma, och bara stod där, hur lyckliga som helst av att hittat varandra igen. Louis, jag, Liam och Zayn stod en bit bort medans Niall var på väg mot Leah och Sarah's mamma. Hon tittade nervöst på Niall och gav honom en lång kram medans hon snyftade. Antagligen för att han varit med hennes son som sedan tagit livet av sig, eller bara för att han väckte minnen inom henne. Dem stod där en stund, och det kändes som om vi var på begravning eller något. Niall, Leah, Sarah och deras mamma grät. Alla kanske inte grät av samma anledning, men grät gjorde dem. Jag började också gråta. Nästan, i alla fall.

Sarah:

Jag släppte Leah och gick fram till min mamma. Även om hon sa förlåt, skulle jag inte förlåta henne. Jag och Leah har fått lida i flera år på grund av henne - och pappa. Hon tittade på mig med tårar i ögonen. Leah ställde sig bredvid mig och jag kände hur killarna spänt iakttog oss. Manma torkade en tår från sin kind, och sa snyftande:

"Jag är så ledsen." om och om igen. Jag såg på Leah, och hon såg på mig. Vi log nöjt åt varandra, det var det här vi hade trott. Att en dag, skulle våra föräldrar förstå vad de gjort mot oss. Mamma är ju inte båda våra föräldrar, men eftersom pappa antagligen fortfarande drack och säkert låg i någon fotölj, avsvimmad i huset, var mamma den enda som över huvud taget kunde förstå. Plötsligt kände jag någons händer på mina axlar, och jag blickade bakåt. Louis. Jag log lyckligt mot honom och han gav mig en snabb puss på munnen. Jag iakttog nöjt min mamma - hon ångrade vad hon gjort och det riktigt njöt jag av. Ingen, absolut ingen förtjänar att bli behandlad som jag och Leah blev under flera år.

Leah:

Jag tittade nyfiket på Louis och Sarah. Åh, så sött. Jag hade önskat mig en pojkvän i en evighet, men alla man sett har antingen haft tjej, eller varit.. Players. Jag tittade snabbt bakåt och kom på att jag kände igen killarna.. Och inte för att jag känt Niall länge. Vänta, det var de som var med i X-factor. Det var One direction?!.. Jag försökte att inte se imponerad eller chockad ut, och för en gångs skull kramade jag min mamma. Och Sarah kom inte långt efter, och kramade både mig och mamma. Men snart avbröts den lyckliga stunden, och någon skrek. Pappa. Inifrån. Huset.

- - - - -

Har sjukt mycket att göra irl, räkna inte att få delarna oftare än varannan dag.

2012-01-31 @ 21:51:40 Permalink Dreams Kommentarer (0) Trackbacks ()

KAPITEL 16 ♥ - dreams

Louis:

Harry var snart också vid mitt rum, och vi alla bara tittade på varandra. Var fan var Niall och Liam?

"Men när kan dem ha gått?" frågade Harry osäkert. Jag tänkte efter. Jag hade inte sett dem sedan vi kom hem, så dem kunde ha gått när som helst.

"Jag somnade typ när vi kommit hem.. Eller ja, och sedan så vaknade jag av röster utifrån.." Han tänkte efter ett ögonblick, suckade uppgivet och sa:

"Hur kan jag vara så dum?! Det var deras röster jag vaknade av..!" Jag ville bara gå till Sarah och somna om, men jag förstod att vi skulle behöva hitta Niall och Liam.

"Har någon av er försökt ringa dem?" frågade jag fundersamt. Båda två skakade på huvudet, och jag tog snabbt upp min mobil och slog Nialls nummer. En signal, två signaler. I.nget svar. Jag provade att ringa Liam, men då ringde det i köket.. Hans mobil var hemma. Medans vi stod i dörröppningen till mitt.. Och Sarahs rum, så förstod jag att hon hade vaknat.

"Okej.. Men Zayn, hörde du vad dem sa?" frågade Harry och bet sig i läppen. Zayn tänkte efter.

"Jag vet inte... Jo.. Något.. Om Leah. Tror jag." Åh. Så det var Leah allt handlade om? Och eftersom Sarah möjligtvis skulle kunna veta var Leah och killarna skulle mötas, beslöt jag mig för att berätta vad som hade hänt.

"Vi åker om tio minuter, jag snackar med Sarah." Dem försvann fort till deras rum för att byta om.

Sarah:

Jag hade hört allting de sagt, och som Louis möjligtvis trodde, jag visste nog var Leah.. Och killarna, höll hus.

"Huset." Louis stannade upp. Sedan förstod han, och satte sig på kanten av sängen.

"Men pappa kan vara där.. Och mamma med, för den delen, vad vet jag." Jag kände gråten i halsen, men trängde snabbt bort den. Han tittade sorgset på mig.

"Sarah.. Vi måste dit. Leah kan vara där. Och ja, dina föräldrar också. Men vi är sex stycken.. Om du är med.. Och då klarar vi det överlägset." Jag tog hans hand och kramade den hårt. Sedan var det i full gång med att klä på sig och allt sådant.

Liam:

Vi hade tagit en taxi till den där skogen, och sedan småsprungit till huset. Först såg det bara ödsligt, gammalt och läskigt ut, men sedan såg vi någon. Eller några. Eftersom jag och Niall bara väntat oss en person, gömde vi oss bakom en buske precis bredvid huset. Vi förstod så långt att det var Sarahs mamma, pappa och Leah. Eller.. Niall förstod så långt, eftersom han kände dem sedan långt tillbaka.

Niall:

Leah kom ut. Hon såg i princip ut som Sarah, men hade mörkare brunt hår, och.. Ja, helt lika var dem inte. Jag gick fram till henne, med Liam som följde tätt efter. Hon tittade nervöst på mig.

"Niall." sa hon tyst. Jag log svagt. Tystnaden avbröts av hennes mamma som upprört gick ut ur huset och ner för stentrapporna. Men när hon såg mig.. Ja, och Liam, stannade hon upp.

"Men.. Vad gör du här? Theo..." Jag såg att hon var på väg att gråta.

"Jag vet att han.. Inte längre finns, det är okej. Jag är här för din dotter." Jag log. "Eller.. För dina döttrar." Hon tittade konstigt på mig, och jag förklarade:

"Sarah var.. Hon var nära på att dö, på grund av hennes, eh, pappa. Harry hittade henne på en väg, och sedan flyttade hon in hos oss.." Jag log generat. "Hos.. Louis." Leah log nöjt. Och i samma sekund kom Harry, Zayn, Louis och Sarah gående mot oss... Fast Sarah sprang. Rakt emot Leah.

- - - - - - -

skriver från mobilen.

2012-01-29 @ 11:36:11 Permalink Dreams Kommentarer (1) Trackbacks ()

KAPITEL 15 ♥ - dreams

"Harry.. alltså, jag gillar dig med. För mycket. Men jag älskar Louis.. Trodde jag i alla fall." Jag tystnade.

"Sarah, nej. Du älskar Louis. Hur skulle det se ut om du dumpade honom för mig? Det är Louis du älskar, inte mig." Jag fick tårar i ögonen, han var så äkta.. så underbar. Men han hade rätt. Jag älskade Louis. Jag kunde inte lämna honom.

- - - - - - - - -

Sarah:

Jag hörde hur Louis ropade på mig från köket, och Harry nickade tyst mot mig. Jag gick snabbt fram till honom och gav honom en puss på kinden innan jag smög till köket där Louis stod och kollade på något på sin mobil. Han tittade upp när han hörde att golvet knarrade av mina fotsteg, och log.

"Hungrig?" sa han varmt. Jag skakade på huvudet och kramade honom lätt.

"Kan vi inte bara kolla på en film eller nåt?" frågade jag sömnigt.

"Visst, ska bara hämta en grej, du kan välja film så länge" sa Louis och försvann snabbt in till hans rum. Jag gick mot vardagsrummet, men möttes av Harry där. Jag försökte att le, men jag förstod att det gjorde sjukt ont för honom, att se mig med Louis sådär. Jag ville inte att han skulle lida för min skull, så jag sökte snabbt upp Louis på hans rum och sa att jag ångrat mig och att vi kunde göra något annat istället.

"Är du trött?" frågade han gulligt. Jag flinade, och han tog det som ett ja. Vilket var meningen också. Han tog självsäkert min hand och drog mig till sängen. Han strök mig över håret, medans jag tog hans hand och ganska snabbt somnade. Det kändes tryggt att sova bredvid Louis, han var allt man kunde önska sig. Om jag skulle kunna släppa Harry skulle allt vara perfekt. Men just nu verkade det omöjligt.

Louis:

Jag såg hur hon sött somnade, och hur hon gulligt andades medans hon sov. Hon höll fortfarande min hand, och det kändes bra att veta att jag hade henne där. Jag kunde verkligen inte somna, även om klockan var runt tio på kvällen och jag egentligen borde eftersom vi hade ännu en intervju imorgon. Jag krånglade mig så försiktigt jag kunde ur sängen och gick så diskret jag kunde till vardagsrummet. Harry satt där, och jag satte mig brevid honom.

"Var är dem andra?" frågade jag avslappnat.

"Sover, antar jag." Han flinade och frågade sedan:

"Sover Sarah?" Jag nickade lugnt och han frågade sedan varför jag inte var hos henne.

"Det är omöjligt att sova.. Jag vet inte varför, men det går inte." Han flinade och tog upp sin mobil, och jag gissade på att han smsade. Jag rufsade runt i hans hår medans han våldsamt försökte slå bort min hand.. Det slutade med att jag andfått ramlade ner från soffan och fick väldigt ont i min svanskota. Harry var.. Harry, men han var inte som han brukade vara. Jag frågade omtänksamt om något var fel, men han bara skakade på huvudet och fortsatte hålla på med sin mobil. Jag förstod att det faktiskt var något som var fel, men jag märkte att han inte hade någon lust att prata om det. Jag reste mig upp, klappade Harry lätt på axeln och smög till Sarah igen. Jag la mig försiktigt ner bredvid henne igen. Men stördes av att någon knackade på dörren precis när jag höll på att somna. Jag smög fram till dörren och öppnade den.. Det var Zayn. Han gäspade och tittade konstigt på mig.

"Niall och Liam är inte här. Båda deras rum är tomma, och vi har kollat igenom hela lägenheten." Sa han panikslaget. Jag stirrade chockat på honom. Vad hade dem hittat på nu?!

- - - - - - -

sara, jag slår vad om att när det stod "Han tog självsäkert min hand och drog mig till sängen." att du bara: sexscen :DDdDdddDdddddDDdDdd<33<4<23

Haha, anyway, del 15 är här!.. osv. hoppas ni gillar deeeet.

2012-01-27 @ 23:21:34 Permalink Dreams Kommentarer (0) Trackbacks ()

KAPITEL 14 ♥ - dreams

Jag såg förvånat på Liam, som förstod att jag ville veta. Han log lugnande, men jag kände mig osäker. Jag hoppades starkt på att det inte hade någonting att göra med min familj. Jag bara orkade inte med det just nu. Inte nu.

- - - - - - - - - - - - -

Harry:

Jag förstod vad hon tänkte på, och jag ville så gärna le mot henne och säga att hon inte behövde vara orolig, att vi bara skulle till en annan lägenhet. Jag log prövande mot Sarah och jag såg att hon försökte lugna ner sig, men inte lyckades särskilt bra. Jag ville ha henne hos mig, och det gjorde så ont att veta att hon tillhörde Louis, och inte mig. Louis svängde in mot en ljusgrå lägenhet med kanske fyra våningar, och när vi stannat hoppade alla .. Förutom Sarah och Louis, ut nästan samtidigt och sprang så fort vi kunde mot porten.

Louis:

"Välkommen till ditt andra hem." sa jag och kysste Sarah lätt på pannan.

"Hur många ställen har ni egentligen?" frågade hon imponerat. Det var en fin trädgård utanför, och det förstod jag att Sarah tyckte också. Blommor i alla möjliga färger, och träd som var så gröna dem kunde bli.

"Ett... och två reservställen." Jag flinade lätt, och gav henne en mjuk kyss, den här gången på munnen. Hon besvarade den, och sa:

"Louis... Jag älskar dig.. så mycket det går. Och jag förstår inte vad jag har gjort för att förtjäna dig." Jag sa ingenting, bara kramade om henne hårt och drog in doften av hennes hår. Till slut svarade jag:

"Jag älskar dig också. Och kommer göra tills jag dör." Hon såg blygt på mig. Jag tog hennes hand och gick med snabba steg mot lägenheten.

Sarah:

Inuti var detsamma som den lägenhet vi tidigare bott i. Jag gick in i något som liknade ett stort vardagsrum, och antog att det var deras vardagsrum också. Harry satt med sin mobil och twittrade antagligen. Jag satte mig brevid honom. Han tog tag i min hand och gick med snabba steg mot ett rum som jag antog var hans.

"Alltså... jag står inte ut längre." Jag såg chockat på honom. Stod inte ut med vad?

"Med att älska dig. Står inte ut med att se att du är Louis, inte min." Jag förstod exakt hur han kände och såg olyckligt på honom. Han satte sig ner på sin säng och tittade ner på golvet, och sedan på mig.

"Förlåt. Jag vill inte göra det värre för dig, men jag bara kan inte hålla det hemligt.. Förlåt." Han gjorde det inte värre för mig, mina känslor gjorde det värre för mig. Jag la min hand på hans, och sa:

"Harry.. alltså, jag gillar dig med. För mycket. Men jag älskar Louis.. Trodde jag i alla fall." Jag tystnade.
"Sarah, nej. Du älskar Louis. Hur skulle det se ut om du dumpade honom för mig? Det är Louis du älskar, inte mig." Jag fick tårar i ögonen, han var så äkta.. så underbar. Men han hade rätt. Jag älskade Louis. Jag kunde inte lämna honom.

- - - - - - - - -

KORT JAG VET, men har typ en vana att skriva korta inlägg.. lol. men det är fortfarande bättre än inget, right? Skrev egentligen det här igår kväll, somnade med laptopen i knät.. haha, så hann inte publicera alltså. :( Det här är då gårdagens, vet inte om det kommer upp 15 idag, måste göra huundra svenskauppgifter bara för att få ledigt när jag ska till thailand.. hatar mitt liv just nu, daaamp. eh.. skitsamma, hejdå & ha en bra kväll typ!

2012-01-24 @ 20:18:16 Permalink Dreams Kommentarer (0) Trackbacks ()

KAPITEL 13 ♥ - dreams

"VÄNTA! Känner ni någon Leah som ursprungligen bodde här i London, men nu är på.. Okänd plats? Jag får inte upp var hon befinner sig.." Hon suckade oxh tittade sedan spänt på oss. Sarah var konstigt nog den första att svara.

"Ja.. Leah.. Det är min syster." sa hon förtvivlat men tyst tillbaka. Louis kramade om henne hårt.

- - - - - - - - - - -

Sarah:

Tankarna snurrade runt i mitt huvud, och samma fråga om och om igen: Vad hade Leah med det här att göra? Cessi såg förvånat på mig, men log svagt sedan.
"Hon har försökt få kontakt med er. Det kanske är hon som.." Jag blev ännu mera chockad. Hon levde! Och hon var antagligen i närheten också..! Jag kollade upp mot Louis och gav honom en snabb puss på munnen, och han bara log.

"Cessi, hon har aldrig kunnat deras.. våran kod, och om hon kunde den skulle hon aldrig ge ut den till hela världen." sa jag fundersamt. Cessi suckade ännu en gång, och gjorde en stör-mig-inte-mer-jag-jobbar-blick och alla sex började gå därifrån. Louis höll hårt i min hand medans vi gick mot caféet. Jag älskade Louis, det gjorde jag verkligen. Han hade fått mig att må bra och vara lycklig på så kort tid.

Medans vi åt sa ingen av oss ett ord på en lång stund, alla verkade tänka på något. Även om dem inte kände mig in och ut, så kände jag att jag kunde lita på alla fem. Jag visste att dem fanns där för mig till hundra procennt, och det kändes tryggt. Jag skulle aldrig kunna bli lyckligare.

"Får jag fråga er en sak?" frågade jag nyfiket.

"Du gjorde nyss det.. Men visst, fråga på bara." sa Zayn och flinade.

"Vad har jag gjort för att förtjäna er?" frågade jag sedan. Jag såg på Louis, som kramade om min hand. Han var precis på väg att säga någonting, men Harry hann före:

"Sarah, du är en del av familjen nu. Vårt är ditt. Vi kommer alltid finnas där för dig, så länge du vill ha oss." Jag log varmt mot honom, och kände min puls öka. Vad var det med mig? Det var Louis jag älskade, inte Harry.... Eller?

Efter några timmar hade de flesta fansen lugnat ner sig och gått hem, men ett fåtal människor var kvar. När vi gick ut därifrån började dem fans som var kvar skrika, och så var allt igång. Killarna skrev massor a autografer och tog hur många bilder som helst, medans jag stod vid sidan om och bara log. Hur hamnade jag här? Från världens dåligaste liv till världens bästa. När blev det jag som blev den som var lyckligt lottad.. Och hur? Jag slår vad om att vilket fan som helst skulle vilja vara jag. Kanske inte ha min bakgrund, men vara jag just nu.. Här och nu. Efter en halvtimme var fansen någorlunda nöjda och vi satt ännu en gång i deras.. våran, minibuss med Louis som chaufför. Först trodde jag att vi var på väg hem, men kom sedan ihåg Cessi och att det säkert stod flera hundra fans i trappuppgångarna. Men var skulle vi åka då? Jag såg förvånat på Liam, som förstod att jag ville veta. Han log lugnande, men jag kände mig osäker. Jag hoppades starkt på att det inte hade någonting att göra med min familj. Jag bara orkade inte med det just nu. Inte nu.

- - - - - - - - -

woah ...

2012-01-24 @ 19:32:35 Permalink Dreams Kommentarer (0) Trackbacks ()

KAPITEL 12 ♥ - dreams

bloggar från mobilen igen..

HÄR SARA ÄR DIN ÖVERRASKNING, KAPITEL 12 only 4 you. (och alla andra läsare..)

- - - - - -

Harry:

Åh... Nej... Inte igen. Fast i och för sig var det för att vara sant att dem inte hittat oss. Jag suckade irriterat.

"Och var ska vi ta vägen nu då?" frågade jag en tjej vid namn Cessi, som hade hand om våra fans när dem blev för galna, men också fixade event och konserter och lokaler åt oss. Man hörde papper som skrynklades ihop och telefoner som ringde i bakgrunden, och jag gissade på att hon var på hennes kontor. Sedan kom jag på.. Men Sarah då, var var hon?!

"Men var är..!" började jag oroligt, men Cessi avbröt mig:

"Sarah är här med mig. Ni kanske kan komma hit? Vi ska försöka få bort fansen och fixa en säkrare portkod så länge, men ni kommer nog inte få vara i lugn och ro hemma hos er förrän ikväll." Jag tvekade en sekund, men svarade sedan:

"Vi är på väg!" och så berättade jag för Louis var vi skulle åka.

Utanför kontoret var det inte mindre folk.. Det verkade som fansen hittat hit också, tänkte jag. Alla fem drog sig undan alla händer och armar, medans en säkerhetsvakt lugnt öppnade dörren åt oss. Vi gick upp för alla trappor upp till våning tre, där Cessi jobbade. Sarah kom springande emot oss och sprang lyckligt rakt in i Louis famn. Han lät henne göra det, och pussade henne lätt i håret. Zayn sneglade på mig, och jag ryckte lätt på axlarna tillbaka, och gick in till Cessi. På kontoret där var det fullt av datorer, skrivbord, kopieringsmaskiner, papper och kaffeautomater. Så fort Cessi fick syn på oss log hon stressat, och alla fem.. Förlåt igen, sex, log lugnande tillbaka.

"bra att ni kom, vi spårade just vem som hade gett ut er adress!..." Hon såg allvarligt på mig.

"Och det verkar vara någon Vanessa.. Känner ni möjligtvis någon med det namnet?" Jag skakade på huvudet, och likaså gjorde dem andra. Cessi bet förvirrat ihop.

"Då fortsätter vi leta.." Suckade hon tröttsamt. Plötsligt hörde man högt och tydligt Nialls mage som kurrade, och vi förstod att det var lunchdags.

"Ehm... Du Cessi, är caféet öppet?" frågade Niall med ett flin på läpparna. Hon skrattade kort.

"Ja, ni vet var det ligger!.." sa hon glatt, och vi började sakta gå mot caféet.

"Ja.. Leah.. Det är min syster." sa hon förtvivlat men tyst tillbaka. Louis kramade om henne hårt.

- - - - - - -

Hoppades du gillade det, sara, skrev bara för dig din tööööönt <3

Det blev kort och sånt, men bättre än inget, eller hur? plus att jag kommer somna när som helst.

2012-01-21 @ 00:32:22 Permalink Dreams Kommentarer (7) Trackbacks ()

KAPITEL 11 ♥ - dreams

som ni såg här, var det lite problem med publiceringen igår.. men jag tar igen det nu, hahah.. hoppas det är okej. typ. haha anyway, hope you enjoyyy it.

Liam:

Väckarklockan pep desperat efter att någon skulle trycka på "snooze". Men jag var fortfarande utmattad, eftersom jag knappt sovit fyra timmar inatt. Jag vet inte varför, det bara.. blev så. Kunde inte sluta tänka. Jag tänkte på livet, på Niall, på Louis, Harry, Zayn, Sarah och Leah. På mina föräldrar, och på Theo. Efter ett tag gick jag upp, och drog snabbt på mig några kläder medans jag hörde röster från köket. Jag gissade på Zayn och Harry, eftersom det är dem som brukar vakna tidigast.. Och helt enkelt gå upp.

Zayn:

Jag hade hur mycket energi som helst, det kädes verkligen att jag var utvilad. När jag kom in i köket stod Harry där och drack juice. Jag iakttog honom lugnt, och frågade honom försiktigt:

"Du gillar Sarah va?" Harry ställde juiceglaset på bänken och suckade.

"Hur visste du?.." frågade han mig. Jag log vänligt mot honom.

"Jag gissade bara.. Det var trots allt du som räddade hennes liv och allt." Harry nickade olyckligt. Just den sekunden önskade jag att jag kunde göra något.. Men jag förstod att det var omöjligt.. Det var kärlek, trots allt.

"Goooodmooooorgoooon alla faaaaaaaans!" Ropade Louis plötsligt, och jag är säker på att hela området hörde. Jag flinade och ropade ironiskt tillbaka:

"Louis på ingång!".. Och ja, det var han, för tio sekunder senare var han i köket efter något att äta innan intervjun.

Niall:

Två timmar senare satt vi i vår minibuss på väg till själva intervjun.. Det var varmt i bilen, och Liam hade somnat med huvudet i Harrys knä, vilket såg rätt gulligt ut. Vanligtvis var jag inte orolig alls för intervjuer, men nu var jag ganska orolig. Och jag hoppades verkligen på att dem inte skulle fråga om förhållanden, eller något åt det hållet. Det var inte att jag skämdes eller något sådant, men deras förhållande kändes inte så stadigt.. Men vad visste jag? I och för sig såg dem båda lyckliga ut varje gång dem var med varandra.. Men det kändes fortfarande inte rätt. Sarah hade stannat hemma, efter ett långt tjafs med Louis. Han hade varit orolig att hon skulle göra något dumt efter allt som hänt henne, men till slut övertygade hon honom att hon bara skulle shoppa, absolut inget annat.

Jag var lättad när intervjun var slut.. Det hade inte varit några frågor om förhållanden, utan mest dem vanliga frågorna. Jag såg på Harry att han också var lättad, och jag log smått för mig själv.

Vi var allihop trötta på vägen hem, då Harrys mobil plötsligt ringde. Han gick från glad till förvånad och tittade på oss.

"Ehm.. vi kan inte åka tillbaka till lägenheten..." sa han försiktigt. Ohnej. Nu hade dem upptäckt oss. Nu visste fansen var vi bodde.

- - - - - - - - - - - - - - -

kort, men skitsamma. Såg ni killarna på tv idag 19.40? JAG GJORDE, OCH DEM ÄGDE SÖNDER.

för er som inte såg: http://svtplay.se/v/2675290/fredagkvall_med_malin/del_2_av_14?cb,a1364151,1,f,-1/pb,a1364150,1,f,-1/pl,v,,2675290/sb,p149241,1,f,-1

2012-01-20 @ 20:19:08 Permalink Dreams Kommentarer (0) Trackbacks ()

KAPITEL 10 ♥ - dreams

(bloggar från mobilen igen, haha)

blev själv absolut inte nöjd med det här kapitlet... men jag får ta igen det imorgon.

- - - - - - -

Niall:

Jag kände att alla blickar vändes mot mig. Jag kände hur en tår rann ner för min kind, men jag brydde mig inte.

"Nu fattar jag.. Varför han alltid pratade om dig, Leah och Alex. Han klagade jämt på era föräldrar och eran släkt, hur dem behandlade er. Han mådde otroligt dåligt av det, men vågade inte göra något. Och Alex var hans bästavän.. Dem hade känt varandra hela deras liv, och det var därför har var så förkrossad efter Alex död.. Men han visste att det inte var ditt fel, och det var därför han var så förbannad på allihopa.." Jag tystnade tvärt och såg på Sarah. Hon grät, och Louis hade armarna om henne. Jag reste mig upp för att låta dem två vara ifred, och försökte få med mig dem andra.

"Ey, Liam. Jag ska utklassa dig i fifa." flinade jag, och Louis log tacksamt mot mig.

"Om jag får vara med så vinner ingen av er." sa Harry kaxigt. Zayn klappade Harry på axeln.

"Bror, tyvärr ska jag också vara med." sa Zayn, och snart var vi alla på väg mot vardagsrummet.. Ja, utom Louis och Sarah.

Sarah:

Det kändes så skönt med Louis armar runt mig. Som om jag varit på väg att falla, men att han tagit emot mig på vägen ner. Även fast jag nyss hört vad som egentligen hänt och allt egentligen var jättedåligt, var jag lycklig. Jag bodde med fem underbara killar, som dessutom betalade för mig.. Vad mer kunde en tjej önska sig? Jag log smått för mig själv och kramade Louis hårdare.

Louis:

Jag kände att hon var lycklig. Det kändes inte bara i henne, det smittade liksom av sig. Plötsligt kom jag på det.. Hur vi kunde hjälpa henne.

"Sarah.. Nu vet jag, vi ska hitta Leah!" Hon granskade mig först chockat, men sedan spred sig ett leende över hela hennes ansikte. Hon lyste upp och gav mig en snabb puss på munnen. Jag tog hennes hand i ett fast grepp, och jag tänkte aldrig släppa den.

Zayn:

Efter ett tag fifa-spelande var vi alla fyra lika utmattade. Vi undrade såklart hur det hade gått och gick för Louis och Sarah, men vi beslöt oss för att inte störa dem. Det var sent på kvällen nu, och vi alla var hur trötta som helst. Vi bestämde oss för att lägga oss och sova helt enkelt, vi hade trots allt en intervju imorgon.

Sarah:

Jag släppte Louis hand och log mot honom. Det var vi nu, inte han, inte jag, vi. Och vi skulle hitta Leah. Jag var obeskrivligt glad, men också trött. Och jag tror att Louis såg det på mig, för han frågade mig plötsligt om jag ville gå och lägga mig. Jag nickade kort, och begav mig till badrummet för att fixa i ordning mig, men stoppades när jag kom på att jag inte hade någon pyjamas.. Eller något alls, överhuvudtaget.

"Eh, Louis? Har du en t-shirt eller något som jag kan sova i?" Han flinade gulligt.

"Ah visst, ska bara hämta en..." sa han snabbt och småsprang till sitt rum. Han kom snabbt tillbaka med en grå t-shirt och jag log tacksamt mot honom. Sedan gick jag in i badrummet, smällde igen dörren och låste den. Jag såg på mig själv i spegeln. Det var nästan som att jag var någon annan nu. Nyduschad hade jag inte varit på länge, och rena kläder hade jag inte heller haft på ett tag.

Harry:

Jag hörde hur Louis glatt sprang runt i lägenheten, och jag mumlade någonting ohörbart för mig själv. Louis öppnade dörren på glänt, och kollade in på mig.

"Vad saaaa du Harry??!" frågade han och log över hela ansiktet. Jag började undra om han någonsin skulle kunna sluta lé. Jag ignorerade honom och släckte lampan ovanför mig. Louis stängde mjukt dörren, han förstod antagligen att jag ville vara ensam. Så.. Det var Sarah och Louis nu. Jag kände att det gjorde ont, även om jag aldrig haft en chans på henne. Ja, Louis var inte precis ensam om att gilla henne - för jag gjorde nämligen det också.

- - - - - -

Kapitel 10, HERE WE GOOO. tror ni dem kommer hitta Leah, och hur ska det gå för Harry..? You will.. Okay, you maybe will get the answers tomorrow. sov gott, puss!

2012-01-18 @ 22:11:53 Permalink Dreams Kommentarer (1) Trackbacks ()

KAPITEL 9 ♥ - dreams

kort kapitel, men bättre än inget.(bloggar från mobilen atm, förlåt för det)

- - - - - - -

Niall:

Jag kunde inte fatta det. Sarah?! Det var Theos lillasyster.. Jag hade träffat Sarah många gånger förut. Och hennes tvillingsyster.. Lissah..? Nej. L.. Leah. Så var det, hennes tvillingsyster Leah hade jag också träffat. Många gånger. Hon och Leah var väl runt elva, kanske tolv då.. Jag och Theo var jämt med varandra, och vi hade aldrig tråkigt. Men en dag hörde han aldrig av sig mer, och det hade jag gått och tänkt på i flera år. Jag gick till och med hem till dem en gång, men deras föräldrar sa åt mig att gå därifrån. Jag förstod ju såklart att någonting hade hänt, men jag förstod inte vad. Och jag vågade aldrig gå tillbaka dit heller, och fråga. Fråga dem vad som hänt. Jag var för feg för det, helt enkelt.

Sarah stod och såg så förvirrad en människa överhuvudtaget kan se ut. Hon såg sorgset på mig.

Sarah:

Visste han? Visste han någonting överhuvudtaget? Senast jag såg honom knackade han på våran dörr och frågade var Theo höll hus. Jag stod vid kanten och lyssnade, även fast jag inte fick. Mamma skällde ut honom, och jag tyckte så otroligt synd om honom.. Han kunde väl inte rå för att Theo mådde dåligt..? Faktiskt, det var mer mammas fel än Nialls. Jag kände hur gråten kom upp i halsen. Men jag ville verkligen inte börja gråta, inte nu, inte här, inte när jag äntligen blivit den lyckligaste i världen.

Zayn:

Jag fattade precis.. Ingenting. Först kommer Louis och Harry hem med en tjej som tydligen heter Sarah, sedan snor hon våran dusch och nu känner Niall henne eller något sådant?

"Ursäkta, men kan någon förklara.. Typ allting? För jag förstår ingenting." klagade jag, och Liam instämde. Vi satte oss allihopa ner vid matbordet, och jag hörde tydligt hur Louis suckade. Vad fan var det som pågick?

Harry:

Jag tvekade. Hur kände Sarah honom? Jag kände mig tvungen att fråga, eftersom jag hade svårt att sova om jag hade någon fråga som irriterat surrade i mitt huvud.

"Niall..? Hur känner du Sarah?" sa jag osäkert. Han lutade sig bakåt och granskade Sarah. Sedan svarade han:

"Hennes bror.. Eh, Theo, och jag var jämt med varandra när Sarah... Och Leah, var elva eller tolv, kanske..." Sa han. Jag var tvungen att tänka efter. Långsamt. Theo var död, eller hur? och Niall hade känt honom innan. Men.. Visste Niall? Att han var död? Jag behövde inte undra det, för plötsligt tog Sarah ett snabbt men djupt andetag och sa:

"..Han är död. Han tog livet av sig när han var femton.. Han sa nästan inte ett ord till oss på två år. Och det finns ingen som vet varför. " hon tittade ner på sina händer. Jag förstår inte hur man kan vara så stark, som Sarah. Jag fattade verkligen inte det. Niall tystnade ett ögonblick, sedan sa han tyst:

"Ingen vet varför.. Förutom jag."

- - - - -

Here we go. Del 9, varsågoda! Vad tror ni Niall vet som ingen annan vet? Och var tror ni Sarahs pappa tog vägen? Många obesvarade frågor ....

2012-01-17 @ 22:41:27 Permalink Dreams Kommentarer (1) Trackbacks ()

KAPITEL 8 ♥ - dreams

"Det där är värre än mina mardrömmar.." sa Louis förvånat och jag boxade honom lätt på armen. Det var obeskrivligt, det hon gått igenom. Ingen människa förtjänade något sådant. Jag hade hundra frågor till henne, men jag förstod att det inte var läge just nu.

"Öh.. Någon hemma?!" skrek någon ironsikt från övervåningen. Jag log svagt.. Vår chaufför var här.

- - - - - - - - -

Chauffören:

"Här nere!" ropade Harry glatt. Jag gick tungt nedför trätrappan och kollade förvånat på dem när jag var nere. Vad var det här? Det såg ut som.. ett fotoalbum, fast i en större version.

"Vad.." började jag, men ångrade snabbt vad jag skulle säga. Jag granskade Sarah kallt. Vad var det som tagit en sådan tid? Både Louis och Harry förstod vad jag tänkte, och snabbt reste dem sig upp och log vänligt mot mig.

"Killarna väntar säkert på oss.." sa Harry kort. Jag nickade, och började raskt gå upp för trappan.

Louis:

Vi gick precis efter vår chaufför upp för trapporna. Jag såg att Sarah tvekade, och jag förstod direkt vad jag skulle göra.

"Kom." sa jag med ett leende på läpparna. Jag sträckte ut min hand not hennes, och hon tog tag i den.

"Men.. Louis, jag kan inte bara lämna allt.." viskade hon förtvivlat. Jag suckade.

"Sarah. Du fattar inte hur.. Eh, struntsamma. Ta med dig ett foto, och sedan går vi. Det här huset förtjänar inte att ha dig här." sa jag och log. Sarah log tillbaka. Hon gick försiktigt fram till en av lådorna med fotografier i, lyfte långsamt på locket och tog fram ett dammigt kort på tre söta små barn, med två föräldrar i bakgrunden som höll om varandra. Jag torkade bort en tår från hennes kind.

"Är ni turturduvor klara nu eller ska vi titta bort lite till...?!" skrek Harry uppifrån. Jag flinade lätt, och tog Sarahs hand. Vi sprang uppför trapporna, som om vi flydde från huset.. Vilket vi gjorde. Harry och chauffören stod utanför huset och diskuterade någonting med låg ton.

"Hemåt!" sa jag lyckligt, och jag hörde hur Sarah lågt skrattade. Harry höjde ena ögonbrynet, och jag knuffade honom lätt tillbaka. Vi gick så snabbt vi kunde, förbi huset, förbi den vissna trädgården, förbi stigen intill huset, förbi allting som kunde Sarah att minnas. Men när jag såg på henne, såg jag att hon redan var lyckligare.

När vi i tjugo minuter åkt i taxin var vi utanför lägenheten. Jag andades tungt, vad skulle dem andra tycka om att Sarah skulle bo med oss? Jag hoppades bara på att det inte skulle bli några problem med henne i hemmet.

Jag betalade snabbt av chauffören och alla tre småsprang uppför stentrapporna till lägenheten. Solen lyste nu upp hela staden, och jag hade en väldigt konstig känsla. Liksom medlidande, men samtidigt väldigt lycklig.

När vi klev in i lägenheten var det alldeles tyst, och jag gissade på att dem åt. Jag log vänligt mot Sarah.

"Välkommen hem." Hon kramade mig hårt, och hoppade upp och ner av glädje.

"Tack Louis, tack!.. Och Harry. Jag kommer stå i skuld till er så länge jag lever!" sa hon och pussade mig snabbt på kinden.

"Var är duschen? Jag har inte duschat på ganska länge.." sa hon försiktigt. Jag pekade åt dörren på andra sidan hallen, där badrummet låg. Resten av killarna och åt pizza vid matbordet, märkte vi när vi kom in i köket. Dem kollade förvånat på oss, men log sedan.

"Äntligen! Vi började undra om ni blivit kidnappade.." sa Liam så fort han förstod att det var vi som kommit hem. Harry flinade, medans jag funderade på hur jag skulle säga det, men.. Jag tänkte bara gå rakt på sak. Jag hade anledning att dra ut på det.

"och det är inte bara vi som kommit hem.. Vi har en ny medlem i gänget.. Sarah." sa jag stolt.

"Även känd som Louis flickvän." fyllde Harry i.

"Haaaarryy, vi är inte tillsammans! Jag har träffat henne en gång!..." sa jag irriterat och flinade.

"...Och den gången hånglade ni." småskrattade Harry. Jag tog tag i närmaste kudde, och slog honom så hårt jag kunde. Men rätt snabbt fick jag ett minst lika hårt slag tillbaka. Kuddkriget var igång.

Sarah:

Jag hade precis klätt på mig igen, då jag hörde både skratt och skrik, antagligen från längre in av lägenheten. Det lät som kuddkrig.. Jag skattade för mig själv, när jag, Leah och Theo var små hade vi kuddkrig nästan varenda natt. Vi brukade ligga långt in på nätterna och andfått skratta. Jag log för mig själv. Jag var så lycklig just nu, även om mina tankar annars bara var fokuserade på Leah, mamma och pappa. Jag bestämde mig för att ta reda på var dem hade krig, men när jag väl hittade var kriget höll hus, slutade alla kasta kuddar på varandra. Alla blickar vändes mot mig, och speciellt Nialls. Vänta.. Niall?!

"Sarah......?!" sa Niall chockerat. Och.. Nej, jag tänker inte neka det, jag var minst lika chockad jag också.

- - - - - -

HAHA, klockan är 00.00. Skitdukig timing va? Men struntsamma, här är del 8.

2012-01-17 @ 00:00:22 Permalink Dreams Kommentarer (1) Trackbacks ()

KAPITEL 7 ♥ - dreams

"Vi var aldrig särskilt populära i skolan.. Och nu var vi inte det hemma heller." Jag tystnade.

- - - - -

Liam:

Jag, Niall och Zayn hade just kört fifa, men nu var vi helt utmattade och försökte andas normalt.

"Undrar hur det går för Harry och Louis.." sa Niall plötsligt. Zayn nickade mot honom. Jag flinade.

"Jag kan smsa dem.." sa jag efter ett tag. Dem nickade, och jag skrev snabbt ett sms till Harry: 'hur går det? Just kört fifa, jag vann som vanligt. :) x' Båda två klängde över min axel för att läsa vad jag skrivit. Niall slog mig irriterat lätt på kinden, och snart var kriget igång.

Harry:

Mobilen vibrerade i fickan. Jag log ursäktande mot Sarah, och tog fram den. 'hur går det? Just kört fifa, vann som vanligt. :) x' Jag flinade, tryckte på svara, och tryckte snabbt ner ett svar: 'Tur för dig att inte jag var där.. Det går bra, vi har inte blivit mördade än så länge.. kommer hem så fort vi är färdiga här .x' jag nickade mot Sarah och hon försökte sig på ett léende.

Louis:

Sarah hängde tillbaka kortet på väggen och tog ner ett annat. Jag såg inte vad bilden föreställde, men jag såg att hon för en gångs skull log.

"Tiden gick långsamt. Theo pratade aldrig med oss mer.. Men han fick inte chansen. Ett och ett halvt år efter Alex dött, var Theo försvunnen. Vi fick ringa polisen, åka till polisstationen, leta över hela landet, sätta upp lappar, allting sådant. Men han hittades inte förrän en vecka senare. I en sjö, mitt i en skog, på botten. Och det var då vi upptäckte att alla husets knivar också vad borta.. Ja, ni kan ju försöka gissa vem som hade tagit dem?" Jag fick tårar i ögonen. Kan man leva ett värre liv?

Sarah:

Jag hade gråten i halsen, och försökte desperat tränga bort den.

"Så nu var våra föräldrar ännu argare. De sa att det var vårat fel alltihop. Jag och Leah gick aldrig till skolan igen. Vi grät igenom alla veckor... Det var hemskt." Jag tog ett djupt andetag.

"Sedan stack mamma.. Och varken jag eller Leah orkade leta efter henne, eller ens bry oss. Samtidigt började pappa dricka för mycket. Han kom alltid hem klockan två mitt i natten och väckte oss.. Han kallade Leah 'gumman' och mig 'älskling' vilket han aldrig gjort tidigare.. Han var jämt full. Vi orkade inte med huset eller pappa längre, ingenting hade någon mening. Jag och Leah packade varsin väska och sprang så långt vi kunde. Bara sådär. Vi hade ingen aning om var vi var.. Vi bara grät. Dag in och dag ut, men det gjorde ingenting bättre. Efter ett tag satte vi oss ner och pratade igenom allting.. Och vi beslöt oss för att splittras. Jag vet, jag vet, det är det dummaste man kan göra i den situationen, men så var det, och vi gjorde det. Leah fortsatte från huset, och jag mot huset. Efter en vecka var jag vid huset igen.. Och pappa var precis som vi lämnade honom, vilket gjorde mig orolig. Jag hade verkligen inte lust att förlora honom. Jag levde där.. Förlåt, här, ett tag. En dag kom jag på att pappa inte varit hemma på säkert två dygn.. och nästa gång jag såg honom var mitt på dagen, dagen efter det. Klockan var runt tolv kanske, jag hade varit ute och gått för att slippa se huset.. Men plötsligt kom pappa emot mig. Han började försöka kyssa och smeka mig, men självklart lät jag honom inte göra det.. Men till slut började han slå och sparka på mig.. jag blev liggande på gatan, och gjorde inget motstånd alls."

Harry:

"Och sedan vet ni båda hur resten gick till." Hon nickade. Jag kände ett sånt enormt medlidande.. Jag försökte chockat ta in vad Sarah just sagt.

"Öh.. Någon hemma?!" skrek någon ironsikt från övervåningen. Jag log svagt.. Vår chaufför var här.

- - - -

Kanske lite för mycket Sarah, eller..? men jag lovar, framöver ska det vara mer om killarna, inte henne. Vad tror ni btw kommer hända, kommer Harry och Louis vilja träffa henne fler gånger efter det här? Ni får del 8 imorgon... Godnatt!

Och tack för era jättefina kommentarer, blir sjukt glad när jag loggar in och får se att jag har 5 nya kommentarer!

2012-01-16 @ 00:13:44 Permalink Dreams Kommentarer (2) Trackbacks ()

KAPITEL 6 ♥ - dreams

"Ja.. Det var min familj."

- - - - - - - -

Louis:

Vadå var? Åh.. Så dem var.. Döda. Eller kanske bortrövade. Som på film. Jag satte mig ner i en av sofforna med Harry som gick precis efter. Sarah tittade på mig. Hon torkade bort sina tårar med tröjärmen och fortsatte.

Sarah:

Det gjorde ont att berätta, men jag kände att jag var tvungen.

"Jag bodde här. Eller, jag bor fortfarande här, men då bodde jag här med min familj." Jag såg på Harry. Han var lugn, men samtidigt rädd.. Det såg man tydligt.

"Alla fem var lyckliga. Mamma, pappa, Leah och Theo. Vi bråkade aldrig som andra syskon, vi var helt tvärtom. Bästa vänner, och vi gick aldrig utan varandra förutom när vi var tvungna.. Som i skolan. Jag och Leah var enäggstvillingar, och Theo ett år äldre. Leah och jag gick i olika klasser, för våran skola tillät inte att tvillingar gick i samma klass. Vi hade så roligt ihop.." jag skrattade kort åt fotot jag höll i handen, medans jag torkade mina tårar med tröjärmen igen. "Jag sa att alla var lyckliga, eller hur? Alla var det. Ända tills den dagen då jag och Leah fyllde tretton." jag gjorde en paus, blundade och såg på killarna. Dem iakttog mig spänt, och jag fortsatte.

"Hela släkten var här. Allting var precis som vanligt. Vi skrattade, vi var ute i trädgården och sprang runt.. Tills en av våra kusiner kom." jag tänkte efter. "Han hette.. Alex, eller något sådant. Vi hade aldrig träffat honom innan, och eftersom han var tre år äldre än oss och hade egen moped och allt, tyckte jag och Leah att han var otroligt cool. Han gick fram till mig och Leah.. Först var han jättetrevlig, och skrattade och pratade med oss, men efter ett tag började han ifrågasätta Leahs kläder. Och hennes hår, hennes ansikte, hennes rum och allt som ens hade med henne att göra. Hon tog självklart illa upp. Jag visste inte vad jag skulle göra.. Alex började smeka mig... Och jag bara stod där." Jag snyftade. "Men till slut, slog jag Alex. Hårt, mitt i magen. Han snubblade på vår trädgårdsslang, och ramlade i en stor grop med huvudet före. Han var medvetslös, och hans föräldrar var så oroliga. Dem ringde ambulansen, och vi fick massor av skäll. Alex föräldrar ville inte ha med oss, eller våran familj att göra efter det. Och ja, det kan man förstå. Men vad han gjorde mot oss kom aldrig fram. Det var bara vad vi.. Vad jag hade gjort som vi gång på gång fick höra klagomål om. 'Jag trodde ni visste bättre', 'Han kanske dör nu, har ni tänkt på det?!' och 'Så fruktansvärda barn' hörde vi gång på gång i säkert en månad. En dag fick vi ett telefonsamtal från Alex pappa.. Alex hade dött. Jag och Leah fick aldrig på vad som hänt efter att jag slog honom och han föll medvetslös, men alla andra runt oss visste. Till och med Theo, och han sa inget. Fast.. Han sa överhuvudtaget ingenting efter den dagen. Varken Leah, jag eller Theo mådde bra. Ingen visste varför Theo mådde dåligt, även om vi ofta frågade vad som var fel, pratade han inte med oss. Han var.. Stum.

Mamma och pappa var förbannade på oss, alla överhuvudtaget var förbannade på oss. Vår släkt ville inte ha kontakt med oss, men ibland hörde jag mamma prata med dem i telefon. Det var mig och Leah dem inte ville veta ordet av." Jag kände en tår rinna ner för min kind. Och Louis hand som han strök över min arm.

"Jag vet inte vad.." började han, men jag avbröt honom.

"Ssshh, du lovade att inte avbryta!" sa jag, irriterat men vänligt. Han satte sig ner igen.

"Leah hade egentligen inte gjort något, men hon hade fått skulden ändå. Det gjorde riktigt ont att se henne lida på grund av mig.. Men jag kunde inte göra något. Det gick ett år, och jag hade ingen annan än Leah. Och hon hade bara mig också. Vi var aldrig särskilt populära i skolan.. Och nu var vi inte det hemma heller." Jag tystnade.

- - - - - - -

Kapitel 6, tycks? Mitt mål är att få upp kapitel 7 innan 00:00 också, tror ni jag lyckas? hahah. ♥

2012-01-15 @ 22:25:01 Permalink Dreams Kommentarer (0) Trackbacks ()

KAPITEL 5 ♥ - dreams

"Sarah. Vad hände?" sa Harry helt plötsligt. Sarah såg skrämd och förvånad ut på samma gång, men till slut svarade hon:

"Eh, du chauffören? Kör till skogen som ligger i utsidan av London.. Du vet, där alla mellanstadieskolor brukar ha grillfest och sånt." jag utbytte en vettskrämd blick med Harry.

"Sarah.. Är det inte där folk blivit mördade?...." sa jag försiktigt.

- - - - - - - - - -

Harry:

Chauffören kollade oroligt på oss, och jag försökte mig på ett léende, och även fast han antagligen såg att det var hur fejk som helst så log han försiktigt tillbaka. Sarah tittade skeptiskt på mig, och jag undvek hennes blick. Vi var framme, chauffören hade svängt in på en äng precis intill skogen, och för att vara klockan två var det ovanligt mörkt. Eftersom Sarah suttit imitten gick hon ut på Louis sida, så fort han var ute ur bilen. Hon stängde agressivt dörren efter sig, och jag tog ett djupt andetag. Vad tänkte hon göra? Jag grävde i mina fickor efter pengar och kom på att Louis var den som hade tagit med sig pengar.

"Förlåt.. Louis har pengarna." sa jag snabbt. Andas. "Kan du.. vänta här? Jag vill inte riskera att något händer. Och om något skulle hända, att ingen skulle lägga märket till oss eller inte kunna hjälpa oss." Han nickade.

"Självklart. Hon verkar en aning läskig.. Konstig. Om ni inte är tillbaka inom sjuttiofem minuter så går jag och letar efter er. Om jag inte hittar er, ringer jag polisen." Jag log, och klev ur bilen. Jag slängde igen bildörren, och kollade på Sarah. Hon var vacker, men inte något i min smak. Hon log mot mig.

"Okej. Nu kommer ni säkert bli skrämda och hålla varandra i handen, för att ni tror att jag ska mörda er eller något. Men så är det inte.. Mh. Bara följ efter mig, jag orkar inte förklara..." sa Sarah. Jag såg på Louis att han inte trodde henne. Men det var inte så konstigt, det gjorde inte jag heller. Vi följde efter Sarah, genom den enormt mörka skogen. Till slut var vi där. Ett högt hus som såg ut att stått där ett tag. Jag gissade på att huset en gång hade varit ljusgrått, men nu var det bara.. en äcklig vitgrå färg. Fönstrerna hängde snett, dörren var utan lås och alla blommor runt huset hade vissnat för länge sedan. Jag fick inte fram ett ord.. Men det fick Louis.

"Vad gör vi här?" frågade Louis irriterat. Sarah himlade med ögonen. Hon tog tag i Louis arm och drog honom sakta upp för dem uråldriga trapporna. Jag följde stelt efter.

Inuti huset var det ingenting. Bokstavligen. Det var inga rum, det enda som fanns där var golv, tak, fönster och en trappa. Golvet var av betong, taket var otroligt högt, och jag gissade på att det en gång hade funnits en övervåning. Trappan, gick långt nedåt och jag kollade oroligt på Louis. Han ryckte på axlarna, och sa:

"Och vi gick hit för att...?" Sarah log skeptiskt.

"Kom med mig." sa hon. Hon blinkade med ena ögat mot Louis, som irriterat suckade. Sarah gick ner för trappan och till min förvåning var det fint där. Riktigt fint. Det hängde hundratals foton på väggarna, och det mesta var på människor. Det var fint här nere, även fast det bara var en öppen yta, skrivbord, några soffor och massor av lådor, antagligen med fotografier i.

"Jag ska berätta.." hon suckade. "Om ni lovar att inte avbryta mig.." jag nickade snabbt, men Louis tvekade. Till slut nickade han också, och Sarah gick långsamt fram till ett foto av en kvinna, en man och tre barn. Jag såg en tår trilla ner för hennes kind. Kan det vara hennes familj? Eller.. Varit? Hon tittade på mig som om hon läst mina tankar.

"Ja... Det var min familj."

- - - - - -

Förlåt sara, men delade upp den, den var egentligen längre men det får bli i del 6. (:

Tack så sjukt mycket, 27 unika besökare (sist jag kollade) och ca. 85 sidvisningar! tacktacktacktack, det är andra dagen jag bloggar och jag har runt 180 sidvisningar.

2012-01-15 @ 21:39:30 Permalink Dreams Kommentarer (0) Trackbacks ()

KAPITEL 4 ♥ - dreams

"Jag kommer vara där." sa Sarah. Jag la på, och kollade på Harry. Dem andra lyssnade spänt på oss, och jag hörde tydligt deras andetag. Liam satte sig upp, vände på sin kudde, och la sig ner igen.

"Jag måste få veta" sa jag osäkert. Han nickade, jag snuddade hans hår, vred mig tills jag låg rätt.. och somnade. Försökte i alla fall. Och innan jag visste ordet av det sov jag. Och alla andra också.

- - - -

Harry:

Jag var osäker på det Louis hade ordnat. På det han sagt, och på det han gjort. Tänk om hon tänkte göra samma sak som förra gången? Ärligt talat var jag rädd. Både för Louis och Sarah.

"Louis, är du säker på det här?" frågade jag oroligt. Han vände sig mot mig, och suckade.

"Jag vill veta. Jag vet att du också.. Egentligen vill det." jag tog en paus. "Harry, om hon gör illa dig gör jag illa henne. Vad har vi att vara rädda för?" Han hade rätt. Jag började skratta, att se Louis stå med en allvarlig min och säga att allting skulle bli bra, kändes en aning ovant.

"Du har rätt, Loui. Vi är one direction!" han började flina och innan jag visste ordet av det låg jag på golvet i ytterligare en skrattattack. Louis fortsatte kittla mig, och jag sa inte emot. Men snart kom Liam in... Fast, det ändrade inte saken och till slut låg vi alla tre på golvet, helt utmattade. Liam reste sig långsamt upp, och sa:

"Klockan är kvart i ett.." sa han och tittade på oss. Louis satte sig upp och drog upp mig också.

"Dags att möta Sarah.." sa Louis. Jag visste att han också var rädd, även om han inte visade det.

Fem minuter senare satt vi i en taxi på väg till 'Alessandros café'. Det ösregnade, och jag hade fått gräva fram min regnjacka, som hade funnits allra längst in i garderoben.... Längst ner, under allting också. När taxin stannade precis utanför cafét, blev jag osäker. Jag skakade, för jag hade ingen aning om vad som väntade mig, runt hörnet.

Louis:

Jag såg på Harry, och visste direkt att han var rädd. Jag var minst lika rädd, men jag dolde det så bra jag kunde. Jag tänkte reda ut det här, det tjänar ingen tid på att bara dra ut på tiden och tänka på det varannan minut.

"Där är hon.." sa Harry och nickade åt en tjej med ljusbrunt hår och blåa ögon. Jag drog Harry runt andra hörnet på byggnaden, och medan regnet smattrade mot taket, sa jag:

"Harry. Jag är också rädd, men vi gör det här tillsammans." sa jag spänt. Harry nickade snabbt.

Vi gick mot Sarah, och såklart fick vi massor av fans efter oss så fort vi gick ut på torget igen, men vi brydde oss inte. Inte den här gången. Jag knackade på Sarahs axel, och hon vände sig om. Hon öppnade munnen för att säga något men hon hann inte, för just då attackerade några galna fans oss.

"Louis, dejtar ni?" Kamerablixtrar. "Harry, varför struntar ni i oss?!" Skrikande fans. Det var omöjligt att säga något till Sarah på grund av ljudnivån, så jag nickade mot Harry och tog Sarahs hand och drog henne.. Och Harry, mot taxin vi tidigare åkt i.

"Nej vi dejtar inte, och det är sjukt gulligt att ni har kommit hit för att se oss, men vi har en jätteviktig sak att göra." Jag såg hur besvikna de blev, men jag tänkte inte missa att få veta. Två svarthåriga tjejer tog tag i Harrys tröja, men han skakade sig dem. Och innan vi visste ordet av det satt vi alla i taxin, utan att veta var vi skulle åka.

"Sarah. Vad hände?" sa Harry helt plötsligt. Sarah såg skrämd och förvånad ut på samma gång, men till slut svarade hon:

"Eh, du chauffören? Kör till skogen som ligger i utsidan av London.. Du vet, där alla mellanstadieskolor brukar ha grillfest och sånt." jag utbytte en vettskrämd blick med Harry.

"Sarah.. Är det inte där folk blivit mördade?...." sa jag försiktigt.

- - - - - -

Haha förlåt för att det tog så lång tid, men har inte varit hemma och är inte det än. Här får ni i alla fall kapitel 4!

2012-01-15 @ 16:23:03 Permalink Dreams Kommentarer (2) Trackbacks ()

KAPITEL 3 ♥ - dreams

Det var ett sms från okänt nummer, men det som förvånade mig mest var innehållet:

Varför lät du mig inte dö?

- - - - - - - - - - - -

Louis:

"Harry, du lyser upp hela staden!" klagade Niall och drog täcket över huvudet. Harry svarade inte. Jag märkte att något var fel, ryckte snabbt åt sig hans iPhone och läste smset.

Varför lät du mig inte dö?

Vänta.. va? Kan hon ha vaknat och smsat Harry? Hur fick hon hans nummer? VA?

".. Är det hon?" frågade jag.

Han var stum.. Men jag förstod honom. Att få ett sms där någon undrade varför man räddade dens liv.. Som om hon velat dö. Var det självmord? Gjorde hon det med flit? Jag flyttade min madrass närmare Harrys.

Dem andra killarna började irriterat fråga vad det var, och till slut gav jag dem Harrys mobil. Bara för att få tyst på dem.

Alla tre blev tysta på en gång, och jag log lite för mig själv. Men léendet försvann fort när jag hörde hur signaler gick fram från harrys iphone.

"Vad fan gör ni, ni kan ju inte ringa henne heller!" sa Harry chockat och tog mobilen ur Liams händer. Just då, svarade hon..

"Det är Sarah, vad vill du?" frågade hon allvarligt. Sarah, var det så hon hette? Harry var precis på väg att trycka "Avsluta samtal", men jag tog den lätt ur hans händer. Harry klagade viskandes på mig:

"Louis.. snälla" Jag granskade honom tveksamt. Men jag behövde veta.. Jag skulle aldrig kunna somna annars.

"Sarah? Du som låg på gatan tidigare idag?" sa jag självsäkert. Jag visste hur man pratade med.. den här typen av människor, och jag förstod att hon var chockad för att.. ja, varför var hon chockad? För att vi visste att det var hon? Nej, det var ju uppenbart att vi skulle fatta.

"Varför är du så chockad? Trodde du att vi bara skulle glömma dig på en gång?" Jag hörde Sarahs andetag.

"Nej. Eller jo. Kanske inte att ni skulle ringa upp mig.. Äh, jag vet inte" sa hon och suckade.

"Möt mig vid 'Alessandros café' i london imorgon klockan ett." sa jag då. Jag tänkte få det ur henne. Varför, hur.

- - - - - - -

Sista delen för idag, tycks än så länge? kom gärna med idéer, vad som ska hända, vad som kan förbättras osv.

Blev ganska kort, men ni har ju trots allt fått 3 delar idag. haha

2012-01-15 @ 00:09:40 Permalink Dreams Kommentarer (1) Trackbacks ()

KAPITEL 2 ♥ - dreams

Men.. plötsligt ändrade harrys min, från ett stort leende, till en allvarlig min. Som om någon hade dött.

"Harry?" frågade jag oroligt.

"STANNA BILEN LOUIS!" Skrek Harry plötsligt.

- - - - - - - - - - - - - - - -

Louis:

Alla blickar vändes mot Harry, som andfått öppnade bildörren och sprang ut.

Vi följde snabbt efter, och då såg vi. En tjej, på kanske 16 år, låg på marken. Helt stilla. Det var blod som rann ur hennes mungipa, och hennes kläder var helt gråa av smuts.

"Zayn, ring en ambulans!" skrek jag panikslaget. Vem var det som låg mitt på gatan, hur kom hon dit och varför hade ingen lagt märke till henne? Det såg hemskt ut. Men den frågan som ändå gjorde mig mest upprörd.. varför låg hon här, mitt i gatan, med trasiga och smutsiga kläder, och blodig?

Jag hörde hur Zayn pratade i telefonen, och några sekunder efter hörde man sirener. Ambulansen var på väg. Harry hade desperat få liv i henne, men utan resultat. Ambulansens sirener var högre nu, och efter tio sekunder var dem på plats. Dem hade en bår som dem bar ut, och tjejen vi.. Eller rättare sagt Harry hittat, var inuti ambulansen. En doktor kom ut till oss, och nickade åt oss. Han klappade Harry på axeln.

"Du gjorde ett bra jobb, vi kommer få mycket enklare att ta hand om henne nu. Och ni andra också." sa han och log mot oss.

"Ehm.. Kan du typ.. ringa mig imorgon och säga hur hon mår?" frågade Harry osäkert. Jag flinade mot honom och rufsade om honom i håret.

"Haha, visst. Vilket nöje att få ringa en i one direction!" sa doktorn lite skämtsamt. Niall flinade.

Harry drog upp en papperslapp ur fickan och skrev ner sitt nummer, och gav det till doktorn.

"Haha.. Det är ett nöje att få ett samtal från.. en.. eh, doktor.. också" sa han tveksamt.

Den där doktorn verkade en aning.. Jag vet inte, konstig? Men i vilket fall som helst, började vi alla fem.. förlåt, sex, skratta. Men doktorn fick snart tillbaka sitt allvarliga ansikte, vinkade hejdå och satte sig i ambulansen.

"Wow.. Harry, hur såg du henne?" frågade Liam.

"Vadå såg, hon låg ju mitt i gatan..." började Harry självsäkert.

"Kan vi inte äta nu, jag är utsvulten!" sa Niall irriterat. Vi skrattade torrt åt honom, och sedan körde vi mot Subway.

Harry:

Jag vet att jag bara borde släppt henne, det hade antagligen hänt något som inte hade ett dugg med mig att göra, och jag tror inte en enda människa skulle vilja att någon annan la sig i varför man antagligen blivit misshandlad och till slut hamnat på gatan. Harry.. du är en idiot, sluta falla för tjejer. Speciellt som ligger blodiga. På en gata.

Jag tog en bit av min macka och boxade Louis lätt på armen. Han flinade.

"Så det är något på G mellan dig och den döda tjejen eller?" frågade han glatt.

"Ja, absolut. Det såg du väl själv?" svarade jag skämtsamt.
"Ooom jag gjorde" svarade han, och tillbaka fick han en konstig blick.

Niall hade suttit tyst under hela måltiden, men det var inget nytt. Han tyckte mer om att äta än att prata med oss. Liam och Zayn satt med sina mobiler, och jag gissade att dem twittrade. Jag såg på Louis, och han kramade mig våldsamt tillbaka. Jag slog honom på axeln.

"Looooooouis, inte nu" sa jag, både irriterat och glatt på samma gång.

Liam tittade förvånat på oss. Vi började såklart skratta, och så var allt normalt igen.

Efter vi hade ätit och Niall inte tjatade om mat längre, begav sig alla hem till Louis för att sova där, trötta men samtidigt nöjda. Jag höll precis på att somna, då min mobil lät. Sms.

"Haaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaarrryyyyyyyyyyyyyy, stäng aaaaaaaaaaaaaavvvvv" sa Zayn och Louis samtidigt.

"Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaggggg skkaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa" svarade jag med samma ton tillbaka. Det var ett sms från okänt nummer, men det som förvånade mig mest var innehållet:

Varför lät du mig inte dö?

- - - - -

Del 2, woooah. Hoppas ni gillar det! Ikväll kommer det en till.. 80%. Annars blir det imorgon.

Puss.

2012-01-14 @ 20:23:06 Permalink Dreams Kommentarer (2) Trackbacks ()

Tidigare inlägg