- - - - - - - - - -

Chauffören kollade oroligt på oss, och jag försökte mig på ett léende, och även fast han antagligen såg att det var hur fejk som helst så log han försiktigt tillbaka. Sarah tittade skeptiskt på mig, och jag undvek hennes blick. Vi var framme, chauffören hade svängt in på en äng precis intill skogen, och för att vara klockan två var det ovanligt mörkt. Eftersom Sarah suttit imitten gick hon ut på Louis sida, så fort han var ute ur bilen. Hon stängde agressivt dörren efter sig, och jag tog ett djupt andetag. Vad tänkte hon göra? Jag grävde i mina fickor efter pengar och kom på att Louis var den som hade tagit med sig pengar.

"Förlåt.. Louis har pengarna." sa jag snabbt. Andas. "Kan du.. vänta här? Jag vill inte riskera att något händer. Och om något skulle hända, att ingen skulle lägga märket till oss eller inte kunna hjälpa oss." Han nickade.

"Självklart. Hon verkar en aning läskig.. Konstig. Om ni inte är tillbaka inom sjuttiofem minuter så går jag och letar efter er. Om jag inte hittar er, ringer jag polisen." Jag log, och klev ur bilen. Jag slängde igen bildörren, och kollade på Sarah. Hon var vacker, men inte något i min smak. Hon log mot mig.

"Okej. Nu kommer ni säkert bli skrämda och hålla varandra i handen, för att ni tror att jag ska mörda er eller något. Men så är det inte.. Mh. Bara följ efter mig, jag orkar inte förklara..." sa Sarah. Jag såg på Louis att han inte trodde henne. Men det var inte så konstigt, det gjorde inte jag heller. Vi följde efter Sarah, genom den enormt mörka skogen. Till slut var vi där. Ett högt hus som såg ut att stått där ett tag. Jag gissade på att huset en gång hade varit ljusgrått, men nu var det bara.. en äcklig vitgrå färg. Fönstrerna hängde snett, dörren var utan lås och alla blommor runt huset hade vissnat för länge sedan. Jag fick inte fram ett ord.. Men det fick Louis.

"Vad gör vi här?" frågade Louis irriterat. Sarah himlade med ögonen. Hon tog tag i Louis arm och drog honom sakta upp för dem uråldriga trapporna. Jag följde stelt efter.

-

Inuti huset var det ingenting. Bokstavligen. Det var inga rum, det enda som fanns där var golv, tak, fönster och en trappa. Golvet var av betong, taket var otroligt högt, och jag gissade på att det en gång hade funnits en övervåning. Trappan, gick långt nedåt och jag kollade oroligt på Louis. Han ryckte på axlarna, och sa:

"Och vi gick hit för att...?" Sarah log skeptiskt.

"Kom med mig." sa hon. Hon blinkade med ena ögat mot Louis, som irriterat suckade. Sarah gick ner för trappan och till min förvåning var det fint där. Riktigt fint. Det hängde hundratals foton på väggarna, och det mesta var på  människor. Det var fint här nere, även fast det bara var en öppen yta, skrivbord, några soffor och massor av lådor, antagligen med fotografier i.

"Jag ska berätta.." hon suckade. "Om ni lovar att inte avbryta mig.." jag nickade snabbt, men Louis tvekade. Till slut nickade han också, och Sarah gick långsamt fram till ett foto av en kvinna, en man och tre barn. Jag såg en tår trilla ner för hennes kind. Kan det vara hennes familj? Eller.. Varit? Hon tittade på mig som om hon läst mina tankar.

"Ja... Det var min familj."

- - - - - -

Förlåt sara, men delade upp den, den var egentligen längre men det får bli i del 6. (:

Tack så sjukt mycket, 27 unika besökare (sist jag kollade) och ca. 85 sidvisningar! tacktacktacktack, det är andra dagen jag bloggar och jag har runt 180 sidvisningar.