"Varför måste jag följa med?! Kan du inte dra med dig typ Maya eller någon, hon gillar ju i alla fall dem." klagade jag i hopp om att hon skulle ge sig, släppa min tröjärm, säga förlåt och låta mig vända och gå hem igen. Alice suckade, och jag visste att hon redan förklarat det ett antal gånger, men jag förstod fortfarande inte.

"Men liksom.. Snälla. Om hon var en directioner skulle jag inte behöva släpa hit henne alls. Herregud Stephanie, hon vet inte ens hur man stavar 'Louis'.. Det är inte ens värt ett försök." utbrast hon med ett irriterat tonfall. Hon gick med bestämda steg mot studion, med min arm i ett stadigt grepp. Jag vågade inte slita mig loss, eller ens försöka, för jag visste hur mycket det här betydde för henne.

"Och det tror du jag vet eller?" sa jag bittert och bet mig i läppen.

"..Om du har läst mina sms så borde du veta det." svarade hon, och jag insåg att hon hade en poäng. Det enda hon smsat om de senaste månaderna har varit om One direction, och det var inget jag var glad över, precis. Den här morgonen var solen på väg upp, och klockan var inte mer än nio, men ändå var London i full gång. Det var fredag, men vi var lediga från skolan på grund av att det var kurser i våra lokaler hela dagen. Det var folk precis över allt, som skulle till skolan, jobbet, kanske någon som skulle hem efter att ha jobbat natt. Jag kollade upp mot höghusen runt omkring mig, och la märket till att solen som hade lyst hela morgonen, nu var nästan gråa moln. Det såg ut som att det skulle kunna börja regna när som helst, men jag kunde inte göra något åt det. Alice skulle aldrig låta mig springa in till Mcdonald's eller någonting för att slippa regnet. Även om hon vet att jag hatar regn, skulle hon aldrig tillåta det. Inte nu.

"Oh my god, jag kan inte fatta att vi är här!.." nästan skrek hon av lycka när vi gått runt hörnet av deras studio och såg hur många fans som helst, precis överallt. Fansen var helt galna, de flesta skrek, även om själva one direction inte var där än. Och några grät till och med. En grupp tjejer längre bort stod med sina mobiler, och de kollade antagligen twitter, tumblr, facebook eller instagram. Något utav det. Alice skulle kalla dem "directioners", men jag föredrar att veta vad ett ord är innan du använder det.

"Alltså... Alice, vi bor några kvarter härifrån.. Liksom, i fall du hade glömt bort det eller något." svarade jag och flinade åt hennes reaktion. Jag visste att hon skulle göra vad som helst för de här fem killarna. Hon skulle kunna offra sin familj om det behövdes - och hon visste allt om dem. Exakt allt. Samtidigt kom ett annat fan fram till oss, och började genast prata om 'killarna' med Alice. Jag lyssnade inte, och de brydde sig inte heller om mig. Jag himlade med ögonen åt dem, men när hon plötsligt tog ett hårt grepp om min arm och sprang runt hörnet där vi varit tidigare, började även jag bli lite upprymd.

"Alltså o-m-g, jag kommer fan dö! Killarna är på väg hit, och de kommer antagligen typ.." Hon kastade en snabb blick på sin mobil. "NÄR SOM HELST. Fattar du, Stephanie! Det är på riktigt! HERREGUD, TÄNK OM VI SER DEM?" skrek hon och kramade mig ivrigt. Jag hörde att hennes hjärta dunkade snabbt, alldeles för snabbt egentligen. Hon släppte taget om mig, tänkte efter en sekund, och tog upp mobilen igen. Alices ljusbruna vågiga hår hade nu nästan blivit lockigt av den fuktiga luften. Jag log för mig själv när hon slet sig från mobilen, och informerade mig:

"Och glöm inte att han med brunt lockigt hår är Harry, han med blont hår är Niall, han med svart är Zayn, och han med randig tröja är Louis. Och Liam är den som är.." hon tog en paus och suckade. "Nej, det kommer du märka.." fortsatte hon, precis som hon gjort ända sedan hon väckte hela min familj klockan sju imorse. Jag suckade, för det hon just sagt hade hon sagt minst trettio gånger den här veckan. Men enligt henne själv skulle de till USA på måndag, så om inte annat skulle jag kunna ta det lugnt då. Kanske typ... bara sova.

"Men vem är det som typ... ser gay ut?" frågade jag och försökte låta allvarlig, men det slutade med att Alice hamnade i en skrattattack, och jag bara stod bredvid, samtidigt som jag undrade om hon förstod att det var ett skämt.

"Pratar du inte om alla fem nu?" sa hon när hon återhämtat sig och flinade. Jag förstod precis ingenting, men brydde mig inte heller. Jag var bara här för att se dem kanske en gång, och sedan, när Alice kanske hittat en ny bästa vän - som kanske dessutom är en directioner - kan jag gå hem igen, och sova ut de timmar jag har missat den här veckan. Av att Alice har ringt mig mitt i natten för att berätta att hon hittat harrys tumblr, att det går rykten om att Danielle och Liam har gjort slut, eller av att hon sprungit hem till mig klockan fem, och väckt hela min familj bara för att de skulle till studion och spela in om bara någon timme. Alice stod förväntansfullt med sin mobil igen, medan jag försökte få någorlunda kontakt med henne.

"Är du... vaken, eller?" Sa jag och viftade snabbt med handen framför hennes ansikte. Hon ryckte till, men utan något svar.

"One direction är bakom dig!" sa jag i hopp om en större reaktion, och det fick jag. Alice snurrade ett varv, nästan halkade på trottoaren, skrek och snubblade på gruset så att hon hamnade på marken. Lyckat, tänkte jag för mig själv. Jag skrattade medlidande, och hjälpte henne raskt upp. Hon borstade av allt grus från hennes byxor och jacka, och började prata om något helt ointressant som ingen annan än hon brydde sig om. Efter ett tag såg jag en svart bil, med tonade rutor där bak precis bakom oss, men jag tänkte inte mer på det. Förrän de klev ur bilen.

"Alice.. One direction är bakom dig." påpekade jag och nickade diskret mot dem. Hon blängde mot mig.

"Alltså nej, jag menar det. De står bakom dig." påpekade jag en gång till, och försökte få henne att förstå att jag inte ljög. Inte den här gången.

---

Klockan är 2:33... på morgonen. omg hur orkar jag ens liksom?

[c] på designen. thnks