"Sarah? Vad har hänt?" Sa jag förskräckt, och det var inte förrän då hon la märke till att jag stod precis framför henne. Hon skakade på huvudet, och jag suckade irriterat. Man såg hur tydligt som helst att det faktiskt hade hänt något, det skulle vem som helst som sett henne nu kunna bekräfta. Jag gav henne en mjuk kram innan jag försökte en gång till:

"Sarah, lugna ner dig. Vad har hänt?" Hon snyftade till lite, innan hon sorgset kollade mig i ögonen samtidigt som jag drog henne intill vardagsrummet.

"Du är hopplös." Sa jag, irriterad över att hon inte svarade. Samma sekund kom Harry ut ur sitt rum, och han såg inte ett dugg sjuk ut.

"Men.." började jag sakta, men han hann före.

"...Det är en lång historia.. Vad är det med Sarah?" frågade Harry oroligt, och jag gav honom en orolig blick tillbaka.

"Jag vet faktiskt inte.. Hon bara gråter, hon pratar inte med mig." Harry bet sig i läppen och gick sakta fram till Sarah.

-

Jag förstod att Leah inte visste något om det som hade hänt alls, och beslöt mig för att berätta det för henne en annan gång. Eller låta Sarah göra det själv, till och med. Jag försökte få ögonkontakt med henne, men hon kollade bort. Jag la sakta min hand på hennes, och med rödgråtna ögon slängde hon sig i min famn. Leah sa ingenting, men jag såg att hon var förtvivlad och inte förstod någonting alls. Precis då, ropade deras mamma på Leah, och hon flög snabbt upp ur soffan och gick snabbt in i hennes sovrum. Sarah grät tyst, och jag försökte desperat lugna ner henne.

------------