"Can i come in? I just need to take a shower, the other bathroom doesn't have any water.." Han tvekade. 

"Um, of course" sa jag och gick in igen. Destinee, kolla inte på honom. Snegla inte ens. Hans t-shirt låg tillsammans med mina kläder på en byrå bredvid handfatet. Den såg inte ut att användas till något, och den såg dessutom gammal ut. Niall gick in tätt efter mig, och ställde sig med ryggen mot mig, precis bredvid duschen. Han drog av sig sin tröja. Jag vågade inte kolla åt det hållet, så jag drog på mig hans t-shirt och rättade lätt till mitt hår. Jag hörde att han vred på duschen, och jag hoppades verkligen att det fanns varmvatten kvar. Det verkade det åtminstonde finnas, för han sa inget. Jag kunde nästan slå vad om att han brukade sjunga i duschen, men att han inte gjorde det nu, för jag var här. Jag tog den ena tandborsten, borstade tänderna så långsamt jag kunde för att få vara i närheten av honom så länge som möjligt. När jag var klar granskade jag mig själv i spegeln. Mascaran var utkletad men den syntes nästan inte längre, vilket jag var tacksam för. Om jag skulle vara ärlig så kändes det som om jag höll på att bryta ihop. Jag bara väntade på den minuten jag faller ner på golvet, gråtandes och trött på allt. Jag hade aldrig varit riktigt omtyckt. Jag hade haft vänner, men när jag flyttat till Monmouhtshire hade kontakten försvunnit, och ingen hade brytt sig om att ta upp den igen. Och nu var William ute ur mitt liv. Och troligen Valerie. Kanske Marey, jag hade ingen aning om vad hon hade för sig. Även om allt varit fejk hela tiden betydde det ju faktiskt något, i alla fall för Natalie. Utan de hade jag behövt vara ensam, utfryst och utstött varje dag sedan jag började här. Vanligtvis, brukar man ju vara bekant med åtminstonde några till i skolan. Men jag hade inte behövt det. Jag hade fått statusen som hade varit mitt mål, så jag behövde inget annat. Förrän nu. Dock behövde jag ju faktiskt inget annat, för jag hade Niall. Jag undrade om han hade någon aning om hur mycket han betydde för mig. Han var liksom mitt.. allt. Inte på det sättet, att han var känd och allting, att han var rik och är med i ett band som de flesta tjejer avgudade. Mer att han fanns där för mig. Som Niall, den person han var. Inte Niall, han i One direction. Han tröstade mig, oavsett om han hade känt mig i en vecka. Han brydde sig, och det var det enda jag bad om. Jag upptäckte att jag stått ganska länge och bara stirrat, så jag vek ihop min handduk och la den i en prydlig hög på samma byrå som mina kläder låg på. Kläderna hängde jag upp på krokarna ovanför, och sedan smög jag ut. Jag stängde inte igen dörren, men jag lät den stå på glänt. Jag kände mig trygg i hans närhet, och så ville jag ha det. Så fort jag gått ut ur badrummet, hörde jag någon sjunga. Ganska lågt. Niall? Jag hade varit på väg tillbaka till hans sovrum, men nu smög jag tillbaka och ställde mig vid dörröppningen.

"Baby, you light up my world like nobody else, the way that you flip your hair gets me overw-" Paus. Han hämtade andan.

"You don't know, oh oh. You don't know you're beautiful" Duschen stängdes av. Jag kom på mig själv med att stå och le någon meter från dörren, så jag gick mot sovrummet igen, så ljudlöst jag kunde.

"If i'm louder, would you see me... Would you lay down, in my arms and rescue me" sjöng Niall för sig själv. Ganska lågt, men jag kunde fortfarande höra honom. Jag log stort medan jag gick fram till en balkongdörr, öppnade dörren och gick ut. Det var så vackert här. Varför hade jag aldrig noterat det förut? Det var nästan som i en saga. Jag hörde fotsteg bakom mig, och ryckte till som om det var en mördare eller något.

"It's beautiful here, isn't it?" sa han och log. Jag vände mig om mot husen och allting igen, och Niall ställde sig bredvid mig. 

"Yes, it really is. I don't know why i haven't noticed it before." mitt hjärta dunkade hundra gånger så snabbt som det borde. Det gör det i och för sig alltid när jag är med Niall, men nu kändes det liksom.. speciellt.

"But I think it's one thing here who's much more beautiful than the other people and mountains here." Jag vände mig långsamt mot honom. Fuck you, Niall. Varför måste du vara så sjukt söt?

"What? Or.. I mean, who?" sa jag, medan jag ansträngde mig för att kunna andas normalt.

"You." Sa han så lågt att han lika gärna kunde ha viskat det. Han vände sig mot mig och log när han såg min reaktion. Jag kunde inte kontrollera mig själv längre. Mitt hjärta gjorde ont på grund av hur mycket jag älskade honom. Jag visste inte vad jag skulle svara, heller. Det var tomt i mitt huvud. Hade han just sagt... Jag kände en tår rinna ner för min kind. Destinee. Allvarligt? Tänker du gråta? Nu? Du är fan korkad. 

"Did I do something wrong, or-" började han tvivlande, när han såg att jag grät.

"No. You are the only one who has made everything right." Snyftade jag, med betoning på 'right'. Han suckade. Men inte så att det var jobbigt eller något. Det var mer som 'du borde inte behöva gå igenom det här'. Och sedan kramade han mig. Kontrollera dig själv, Des. Annars kommer du förstöra allting, precis som vanligt. Jag besvarade kramen, lät honom lugna ner mig. Han drog sin hand igenom mitt hår, och jag var så lycklig. Samtidigt som jag var så trasig man kunde bli. Plötsligt släppte han mig, och kollade på mig med sina blåa ögon som det kändes som att jag kunde drunkna i. Han kysste mig. Han kysste mig lätt på munnen, och jag besvarade kyssen. Niall Horan kysste mig. Om jag skulle förstöra det här, skulle jag aldrig förlåta mig själv.

---

 Efter ett tag, gick vi och la oss. Det var en stor säng, med vita kuddar, lakan och täcken. Det var en säng för två personer, men jag gissade på att han brukade sova ensam här.

"Do you live here.. Like, alone?" frågade jag plötsligt. Han vände sitt huvud mot mig. Han såg lugn ut, liksom.. fridfull, på något sätt.

"Yep.  I'm eighteen, turning nineteen in September, so.." Sa han nöjt. Jag flinade. 

"13th September." viskade jag, och hoppades att han inte skulle höra mig. Jag såg nästan på honom att han log, men jag var inte säker.

"What?" frågade han sedan, och jag såg att han log ett léende som var så sjukt vackert att det nästan lyste upp hela rummet. Det kändes i alla fall som det. Vad skulle jag svara nu?

"13th September." upprepade jag, lite högre den här gången. Ärligt talat brydde jag mig inte om att han kanske fick reda på det nu. Efter den här kvällen kändes allting helt perfekt. Inget kunde förstöra det. Han sa ingenting, men efter några minuter började han leka med mitt hår. Jag njöt av det. Njöt av tiden jag var med Niall. När det gått en halvtimme vände jag mig mot honom, med ett bultande hjärta. Jag kände att han iakttog mig, och han hade antagligen gjort det hela tiden.

"Niall?" frågade jag, men mina ögonlock var för tunga för att hållas öppna. Jag blundade.

"Yeah?" svarade han trött. 

"How can you be so adorable?" frågade jag. Ganska tyst, men eftersom våra huvuden låg precis bredvid varandra, så tätt att man kunde känna hans hår mot mitt, hörde han mig.

"Because you're here with me." svarade han, och jag började undra om jag någonsin skulle kunna somna, nu när jag låg bredvid honom.

---

Jag gissade på att det gått några timmar, för det var kolsvart ute, och allt var dödstyst. Förutom Nialls andetag. Jag skulle kunna lyssna på de hela natten. Om jag inte verkligen behövde sova, som jag behövde nu. Jag satte mig upp, hoppades på att Niall inte skulle vakna, och tog försiktigt hans mobil från nattduksbordet på hans sida av sängen. 02:56AM. Jag borde verkligen, verkligen sova. Jag låste upp hans mobil, och till min förvåning hade han ingen lösenkod. Jag gick in på twitter. Även fast det var på Nialls konto, tweetade jag. 

"@NiallOfficial: I love you. xx" Jag log åt Niall, och la tillbaka mobilen på bordet bredvid honom. Efter att jag legat och försökt sova i ytterligare en kvart, la jag mig på hans bröstkorg, och andades djupt. Jag kände mig.. Värdefull, när jag var med honom. Jag älskade honom. På riktigt.

Han höll om mig tills jag till slut slutade gråta, och bara snyftade istället. Han drog sin ena hand genom mitt hår, och jag ville bara att det skulle vara såhär för evigt. Plötsligt hörde jag röster en bit bort, och efter några sekunder kan jag uppfatta rösterna. William och hans gäng. Jag visste inte hur jag skulle reagera, jag kände mig illa till mods, även fast jag inte borde. När jag skymtade någon av de, tog jag tag i Nialls arm så fort jag kunde och sprang till baksidan av huset.

"What are you doing?" sa Niall oförstående medan han kollade på mig, som försökte andas normalt, och inte stressa upp mig för mycket.

"Just.. ssssh." sa jag så lågt jag kunde, och han tystnade genast. Efter kanske en minut hörde man att någon ringde på dörrklockan, och det hördes mummel därifrån. Jag viskade åt Niall att stanna på baksidan, eftersom jag var ganska säker på att det var William. Jag småjoggade dit in, så smidigt jag kunde, och försökte att inte höras. Jag såg att mamma var på väg, irriterat, mot dörren, men jag hejdade henne.

"Uh... Mum! I'm pretty sure it's Valerie or someone, so I can open..." Hon suckade bara och gick in till köket igen, så jag brydde mig inte om att fortsätta meningen. Jag kände att jag skakade, hela jag skakade, medan jag nervöst gick fram mot dörren. Vad ville de mig? Varför gick de ända hem till mig, och ringde på min dörr? Vad ville William mig? Jag öppnade snabbt dörren, och ville bara att det skulle vara över.

"Yeah buddie, Natalie!" ropade någon, men jag ignorerade det. Min blick föll rakt på William, och han kollade tillbaka på mig.

"Eh, William? What the hell are you doing.." började jag, men han hann stoppa mig. Han hoppade raskt upp för trapporna till dörren, tog sin ena hand runt min midja och kysste mig. De andra jublade och applåderade, och jag började bli riktigt irriterad. Jag gjorde motstånd, puttade honom lätt ifrån mig och började konstigt nog tänka på Niall. Det var han jag ville vara med, inte William. Jag ville inte ha det förhållande jag hade med William nu, för allt var fejk. Inget av det jag någonsin sagt till honom har varit på riktigt.

"Oh, don't do that. You know you actually want to, Nath, don't you?" Han smekte mig över kinden, men jag drog snabbt bort hans hand. De andra killarna, som kanske var sex-sju stycken, stod ungefär vid grinden, och småpratade medan de kollade på oss. Som om vi var i en film.

"Why are you here?" frågade jag spydigt. Jag tyckte synd om Niall. Vad gjorde han nu? Vad tänkte han? 

"I want you, baby" flåsade han i mitt ansikte. Jag tryckte bort honom, så att han ramlade några meter bakåt, men han gick upp igen. Vad ska jag göra nu, tänkte jag stressat. Gå in och hoppas att de fattar att jag inte vill ha de kvar här, eller vara kvar? 

"Ey, guys! Help me here, she definitely needs our help" ropade han mot de andra killarna och flinade. Vad fan. Helvete också. Hur ska jag kunna fly från typ åtta killar, som dessutom är starkare än mig? Och fler än mig. Med flinande ansikten gick de fram mot mig och William, och det enda jag tänkte var, Niall. Rädda mig. Jag kommer aldrig klara det här. Snälla, bara kom ut och.. Ta mig härifrån. Typ, nu.

Och som den bästa pojkvän man någonsin skulle kunna ha, kom Niall ut, från andra sidan av huset, och ingen av de märkte honom, förrän han stod någon meter bakom de och ropade:
"I genuinely think that you should leave her alone." Och på ett ögonblick vände sig allihopa bakåt, inklusive William, och bara stirrade på Niall. Vad ni än gör, gör inte honom illa.'

"You think i should leave my girlfriend alone? She wouldn't survive without me." Jag fnös åt honom, och han gav mig en blick som jag inte ens vågade tyda.

"Well, I think she would be much happier without you" sa Niall med ett flin på läpparna. Jag log för mig själv, och brydde mig inte om att någon skulle kunna se det.

"Why don't we let her talk, instead?" frågade William irriterat, och vände sig mot mig. Vad ska jag säga?

"Okay, I don't care, who do you want? Niall or me?" Han såg lite nervös ut, men jag visste att när vi var tillbaka i skolan imorgon skulle han vara lika kaxig som vanligt. Grejen med att vara ihop med William var att få status. Att Natalie skulle bli populär. Och det hade jag lyckats med. Tack vare William och Valerie. Som jag nu, på något sätt, var ovänner med. Fast Valerie och jag hade inte direkt blivit ovänner - jag blev bara så irriterad, och hon blev irriterad på mig. Och jag hade ignorerat henne i flera dagar, hade hon ringt? Nej. Mejlat? Nej. Smsat? Nej. Ingenting alls, så jag utgick ifrån att vi var ovänner.

"Natalie, I'm waiting." sa William otåligt. Han blickade bakåt och flinade åt de andra killarna.

"I'll take that as a "of course I want you, William"." sa han sedan, och jag kollade på Niall. 

"No" svarade jag. Han gav mig en blick som sa typ ta-tillbaka-det-du-sagt-eller-så-kommer-något-dåligt-hända-dig. Jag försökte undvika honom, medan jag tog ett steg mot William.

"I want Niall, not you." Han såg chockad ut, som om han var det självklaraste alternativet i hela världen. Om allting inte varit så falskt, kanske jag skulle kunna gilla honom. Men nu var ju allt så falskt det kunde bli, och han med.

"What am I doing here, then." sa han bara, gav mig en kall blick och gick mot vägen med hans.. kompisar. Niall log mot mig, och jag sprang fram rakt i hans famn.

"I've been waiting for this" viskade jag lyckligt och kramade honom hårdare.

"Fuck you!" skrek någon och det lät som om det var ganska långt borta. Jag orkade inte ens bry mig om vem som skrek. För jag var ganska säker på att det var till mig. 

---

Vi hade varit hos Niall ända sedan jag lämnat William. Men när det blivit så mörkt ute att man nästan inte såg var man gick och när fåglarna slutat sjunga för länge sedan, bestämde vi oss att säga hejdå och gå och lägga oss. Men när vi såg en svart bil som stod på vår uppfart, och någon som stod och pratade med mamma i dörröppningen, tvekade jag. Och Niall märkte det självklart.

"You can sleep in my house instead" sa han snällt och jag nickade tacksamt. Vem var det där? Det var ingen jag kände till i alla fall, och det var absolut inte pappa.

Det var fint inuti hans hus -om det nu var hans hus-, perfekt inrett och matchande färger. Jag undrade om någon hade hjälpt honom med allt det här. Och bodde han ensam? Jag vågade inte fråga. Det kändes som om jag bara skulle leda in honom på ämnet "One Direction".

"Where do you wanna sleep?" frågade han mig med ett léende på läpparna. 

"Wherever your bed are" flinade jag. Han gick mot en av dörrarna i korridoren vi var i, och jag följde efter.

"Here it is." sa han och gick direkt fram till en stor vit garderob. Det här huset kändes mycket större än mitt hus, men de såg nästan likadana ut utifrån. Det här kändes gigantiskt. Niall tog fram en t-shirt, och kastade till mig. 

"It's an extra toothbrush beside the blue one in the bathroom.. And you can take a shower if you want, the bathroom is beside this room. Just go left" sa han när han var klar och log sött mot mig. Nialler.

"Okay, thank you" sa jag och log så stort jag kunde, innan jag smet ut och öppnade dörren som han beskrivit var badrummet. Det var ljusblått och ett stort takfönster i taket, det var ett enormt badkar mitt av alltihop och det såg ut som ett hotellbadrum. Allt är orört och städat. Vad fan gör Niall i Monmoutshire? Privata anledningar? Jag påminde mig själv att jag måste fråga honom någon gång. Men utan att avslöja att jag visste att han faktiskt var världskänd. Tänk om det skulle sabba allt? Jag vågade inte ta risken, för om jag skulle förlora Niall, skulle jag inte ha något kvar. Kanske Marey. Men hon hade ju inte hört av sig heller. Jag satte mig på en pall som det nog egentligen var meningen att man skulle stå på, om man inte nådde upp till någonting, och lät allt sjunka in. William var borta. Jag skulle sova i Nialls säng. Min mamma trodde att jag var ihop med Niall Horan. Men min pappa? Han hade inte hört av sig än.

 

"Uhm.. Hi mom. This is Niall.. A friend." sa jag osäkert, och log falskt mot henne. Hon granskade honom kallt, muttrade något och gick fram till oss en bit.

"A boyfriend, I guess?" sa hon drygt. Jag ville säga "ja", ville kyssa honom inför henne bara för att bevisa att jag inte är så hopplös som hon trodde. Destinee är inte så hopplös i alla fall. Min mamma hade aldrig träffat William, även fast han varit hemma hos mig någon gång. Men de få gånger vi varit hemma hos någon, har vi varit hos honom. 

"I actually have.." började jag irriterat, men Niall avbröt mig.

"I'm her boyfriend. That's right, and I wanted to meet you." sa han i normal ton, och nickade lätt på huvudet. Mitt hjärta slutade slå för en sekund, och det kändes som om jag var på väg att svimma. Jag tittade upprymt och frågande mot Niall, han log svagt och gav mig en blick som sa bara-spela-med-så-går-allt-bra. Min mamma nickade surt, sa "congrats", gick tillbaka till sin bil och låtsades som vi aldrig funnits. Jag tänkte 'nu eller aldrig' tog hans hand framför henne, drog honom genom dörren, genom vår korta korridor till köket, där mamma inte kunde höra ett ord vi sa.

"Natalie." sa Niall mjukt. Mitt hjärta brast nu istället - jag hade börjat hata det namnet. För att jag ville att han skulle kalla mig Destinee, jag ville att han skulle veta vem jag var, inte vem jag spelade för att jag inte stod ut med mig själv.

"Niall, I have a.." började jag, men han flinade åt mig, så jag lät honom förklara.
"I know about you and William, Nath." Jag kollade ner i golvet, ville bara att mardrömmen skulle försvinna, men jag förblev Natalie och jag var fortfarande ihop med William. 

"But your mum acted so.. weird, so I had to just make her a little bit.. surprised, or something. I don't know." jag log mot honom. Om det han sa om mig och honom skulle varit verklighet, skulle allt vara mycket bättre.

---

Efter någon timme gick han hem till sig, huset bredvid, och jag satte mig ner och försökte låta allting sjunka ner. Mamma trodde att jag och Niall var ihop. Niall Horan. Jag undrade om hon visste att han var världskänd, eller om hon bara trodde han var en normal kille i min skola. Jag kände att jag skakade, jag kände mig.. Nervös, lite upprymd. Rädd. Vad skulle hända nu? Med William? Med Niall? Med Valerie? Hela den här dagen hade varit ett helvete. Men ändå hur bra som helst. 

"Niall, you light up my world like nobody else." viskade jag ut i luften, utan att någon ens var i närheten. Men när jag hörde någon i hallen, antingen mamma eller pappa som kommit hem, smet jag uppför trappan, stängde in mig på mitt rum, och kastade mig på sängen. Jag tog en varm dusch, och det var det som var bra med att ha ett eget badrum. Mina föräldrar delade på ett och behövde inte ha mina saker där inne, för jag hade mitt eget och det var det enda jag använde. 

---

Morgonen därpå vaknade jag av skrik. Inte någon som skrek ett sånt där tjejskrik som i filmer, utan någon som skrek på någon annan. Jag kände mig för trött för att öppna ögonen, men satte mig upp ändå. Öppnade långsamt ögonen och kollade på klockan. 06:12? Det är lite mindre än tre timmar tills skolan börjar. Vem fan är uppe nu?

"You can start with being nice to people?" skrek någon irriterat, och stampade i golvet i hallen.

"If you're home more than once a month, maybe! It's not that easy!" skrek en kvinnoröst tillbaka. Mamma? Det var mammas röst. Och pappa hade också skrikit. Bråkade de? Jag vågade inte lyssna mer. Men pappa slängde igen dörren, och när jag sprang fram till fönstret satt han redan i bilen. Med en stor resväska bredvid sig. Skulle han jobba någonstans? Nej, det var inte förrän nästa månad. Hur länge hade de bråkat? Hade de gjort det i flera veckor, utan att jag märkt det? För jag var ganska säker på att han hade packat sina kläder, och var på väg någon annanstans nu. Så fort jag kom fram till att det måste vara så, sprang jag så fort jag kunde, ner för trappan, hoppades på att mamma inte skulle se mig, men brydde mig inte, rakt ut på gruset, en bit från hans bil. Han var inte borta än, och han gick ut ur bilen och tittade sorgset på mig. Nej, tänkte jag. Nej, nej, nej. Det här får inte hända. Omöjligt. Han klappade mig på axeln, log ledsamt. Som om någon dött.

"Destinee.." sa han medan han kollade ner i marken. Jag rös när jag hörde mitt namn. Det riktiga. Den riktiga jag, den riktiga Destinee.

"I don't want to live alone with mom.. She's..." Det bara for ur mig. Jag ville ha honom kvar, mer än jag någonsin velat. Han skakade på huvudet, omfamnade mig i en kram. 

"I'll come back. This is my house, isn't it? And you're mine too." Han log smått. 

"But.. Where should you go now?" utbrast jag förskräckt. Han gick mot bilen, tunga spår efter hans skor syntes på gruset och jag kände mig gråtfärdig. Mitt liv föll i bitar.

"I'll check in at a hotel or something, and then i'll go to work. I'll be back soon." sa pappa, och sedan satte han sig i bilen. Jag såg på hans händer att han skakade - kanske var han lika skärrad som jag? Lika rädd? Han åkte, och jag stod kvar i pyjamas i vår trädgård. Övergiven, ensam, blöt och rädd. Det hade börjat regna, inte ösa ner, men det duggade inte heller. Jag vände mig om, såg en glimt av mamma i fönstret till vardagsrummet, och undrade om jag skulle gå in eller inte. Plötsligt hörde jag andetag bakom mig, och nu var jag riktigt rädd. Men när jag kände hans lukt, var det ett lugn som for igenom hela mig. Han ställde sig bredvid mig, och jag försökte inte gråta. Vilket var svårt, eftersom mina föräldrar just skilt sig. 

"What happened?" frågade han försiktigt, och jag försökte bara komma ihåg att andas. 

"Nothing.. My dad just went to work, nothing else." sa jag och försökte låta stabil. Jag klarade det halvt, för jag var nära på att bara brista ut i gråt och springa in i en skog eller något, men jag höll tillbaka gråten. Han sa ingenting mer, men jag förstod att han fattade att det var något som hade hänt. Men han verkade acceptera att jag inte sa var det var. Jag gick inte till skolan den dagen, sa att jag mådde illa till Niall, fick skuldkänslor och så var det till slut lika bra att stanna hemma.

---

Dagarna gick, pappa kom inte tillbaka, Valerie pratade jag inte med, Marey kom inte till skolan. Jag var med William på luncherna, och gick hem med Niall, och ibland var vi hemma hos någon av oss någon timme efter vi kommit hem. Det var likadant varje dag. Jag hade fortfarande inte kommit över allting, men jag försökte så gott jag kunde. William märkte ingenting, han trodde allt var fantastiskt, men jag misstänkte att Niall anade att något hade hänt. Och det fick jag bekräftat ungefär en vecka senare, när vi stod i min trädgård, på väg upp till själva huset, och han sa:
"Natalie, you don't need to answer, but.. What happened that morning when you were outside at six in the morning, and your dad left the house?" Jag vågade inte kolla på honom, för jag visste att jag skulle bli gråtfärdig då. Niall brydde sig faktiskt om mig - och jag hade bara känt honom i en vecka. Valerie och William hade jag känt i över ett år, men de visade aldrig att det brydde sig.

"My mum and he.. they like, screamed at each other.. And then my dad packed a bag and left the house. That's why i was home the whole day." Han tittade sorgset på mig, och kramade mig sedan. Hårt. Och då brast jag ut i gråt, omedveten om att min mamma stod i köksfönstret och iakttog oss.

"Det här var min livs dröm och det var synd att slösa bort den på grund av Natalie. Jag ville inte att Niall skulle vara vän med Natalie. Jag ville att han skulle vara vän med Destinee. Med mig. Jag visste bara inte hur jag skulle få det att funka."

 Sekunden då skolklockorna äntligen ringde ut för dagen, sprang jag ut så fort jag kunde och rotade desperat i min väska efter min mobiltelefon. Jag ringde upp Marey så snabbt som möjligt, och väntade otåligt när signalerna gick fram.

"Hi, it's Marey, who is it?" sa hon lugnt när hon äntligen svarade efter hundratals signaler av väntan. Kändes det som, i alla fall. Det var i och för sig konstigt att hon inte visste vem det var, eftersom hon hade mitt nummer på hennes telefon. Hoppades jag.

"Hey, eh, where have you been today?" sa jag och vände mig mot skolbyggnaden för att se om någon annan hade kommit ut. William eller Niall, rättare sagt. Det var bara ett fåtal elever som redan hunnit ut, så de flesta var antagligen fortfarande vid skåpen. Jag suckade lågt, men tänkte ändå stå kvar. Och vänta. Att gå hem själv tyckte jag inte om, och jag gjorde det bara om jag absolut behövde.

"why would... who are you?" Jag hörde henne ropa något till någon i hennes familj, men uppfattade inte vad hon sa.

"Destinee" svarade jag, osäker på vilket namn jag skulle svara med.

"Destinee who?" frågade hon, och jag började undra. Känner hon inte igen min röst längre? Vet hon inte vad jag egentligen heter? Jag kände mig sårad av henne, och jag funderade på att bara lägga på luren. Rakt i hennes ansikte. Var fan hade hon varit idag?

"Destinee Hughes." Tystnad. Man hörde hennes andetag, men hon sa ingenting.

"Your cousin." Hon reagerade inte på det heller, så jag försökte desperat en gång till.

"Marey? It's Natalie!" Precis då såg jag William komma ut med ett gäng andra killar, men jag brydde mig inte. Jag kom på mig själv med att kolla bort, och så förblev det, 

"Oh" svarade Marey, men hon lät inte som hon brydde sig alls. 

"Seriously, where have you been today? You missed the whole day, and i was worried like the whole time and.." jag gjorde en paus. "Are you listening?" frågade jag henne misstänksamt.

"..Sorry Nath, but i've been home today and i'm sick. Everything on my body hurts." svarade hon småirriterat. Efter hon förklarat hörde man hur hennes andetag blev tyngre, och plötsligt blev det bara synd om henne.

"Oh, we better talk tomorrow or something, then?" sa jag och hoppades att hon inte skulle börja prata om något annat, för jag såg Niall i ögonvrån och ville prata med honom innan han gick hem. Eller gå hem med honom en bit.

"Yeah, i think so too. Bye, des" sa Marey och jag hann knappt svara förrän hon hade lagt på. Men jag skyndade mig snabbt fram mot Niall istället, som kommit några meter framför mig nu. Jag slängde ner mobilen i väskan, rättade till mitt hår och räknade för mig själv: 1... 2.. 3. Nu.

---

"Niall. Hey." sa jag mot hans rygg, men så fort han hörde mig vände han sig om. Hans ögon.

"..Wait.. It's Natalie, right?" svarade han och log svagt. Jag ville skaka på huvudet, säga att jag hette Destinee,  säga att Natalie är fejk, bara någon jag spelade. Men jag kunde inte. Jag var rädd över hur han skulle reagera. Han kanske skulle hata mig för att jag ljugit för alla, från första början. Eller så skulle han tycka att det var okej. Han kanske skulle förstå? Men jag tänkte inte riskera det.

"Yeah." jag flinade mot honom, men egentligen ville jag bara gråta. "What do you think about the school so far?" frågade jag honom, och jag såg honom tänka efter i någon sekund. Hans hår.

"Uhm. It's okay. It's nice that nobody knows me and stuff like that. And i've met some nice people."  sa han lugnt och log vackert mot mig. Jag förstod vad han menade med att ingen kände honom, och jag förstod att han inte syftade på att han var ny och allt sådant. Det var det med bandet. One Direction. Inga fans alls, fanns här. Nästan då. Jag var antagligen det enda. Vi gick en bit under tystnad, och när vi kommit fram till vägen, precis när skolgården tog slut, tog jag mig mod och frågade:

"Where do you live?" Han vred sig mot mig, log och verkade bli glad av frågan.
"In the house beside you" svarade han, och jag gav honom en oförstående blick.

"I saw you when you went to school before... so we're neighbors." han flinade, och jag log stort för mig själv. Jag funderade på att fråga typ "hur är det med de andra killarna" eller "är det skönt att det inte är några fans här" bara för att avslöja mig. Jag ville att han skulle veta hur mycket jag älskade honom, på riktigt. Som person också, även fast jag inte ens hade känt honom en dag än. Han. Vi gick över vägen, traskade längs de vilda motorvägarna precis bredvid varandra, skrattade, log. Jag blev nervös så fort jag såg honom, men jag försökte hålla det inom mig. Jag trodde inte precis han skulle uppskatta om jag började fangirla helt plötsligt.. Vi pratade hela vägen hem, och när vi var kanske tjugo meter från våra hus, såg jag min mamma. Hon såg oss, men gjorde inget. Ropade inte, vinkade inte, sa inte något. Bara ignorerade och brydde sig inte, precis som vanligt.
"Is that your mom?" frågade han och nickade menande mot henne. Jag tvekade, men nickade sedan.
"Oh, can i meet her?"  frågade han nyfiket och log mot mig. Det kändes som jag skulle smälta.

"Uhm.. I don't think that's a good idea.." sa jag tveksamt och drog upp väskan på armen som hade ramlat ner en bit. Men Niall var redan på väg fram mot min mamma, medan hon själv fixade något med hennes bil.

Jag småsprang efter honom, i hopp om att kunna dra tillbaka honom, bara.. varna honom på något sätt. Jag var säker på att hon skulle vara dryg mot honom. Taskig. Skrika åt honom att gå. Men min mamma hade redan fått syn på honom, och plötsligt stod jag och han, bredvid varandra, några meter från min mamma som bara stirrade på oss.

 

Destinee Natalie Hughes. Jag tror ingen i hela Waghprest High visste att jag hette Destinee i förnamn, alla kallade mig Natalie. Alla trodde att jag hette det, till och med lärarna. Man kan ju tycka att de skulle veta vad mitt förnamn är, men eftersom det ändå är mitt mellannamn tror jag ingen riktigt ens försökt att brytt sig. Den enda som visste det, var nog Marey. Men hon var trots allt min bästa vän, och kusin, så jag hade känt henne i hela mitt liv. Eftersom hon föddes en dag innan mig. Tjugosjunde november nittonhundranittiofyra var hon född, och jag en dag senare. Min mamma hade aldrig brytt sig om mig, så att folk kallade mig Natalie istället för Destinee när de var hemma hos mig, hade hon nog inte ens märkt. Och min pappa jobbade oavbrutet, fast han kunde i alla fall skriva ihop ett snabbt sms ibland och fråga hur jag mådde. Jag hade två kusiner, men förutom Marey, var det hennes bror som just fyllt fem. Deras föräldrar brydde sig om dem, men jag var inte ens säker på att de visste vad jag hette. Alltså, varken Destinee eller Natalie. När vi först flyttade till Monmoutshire, tänkte jag bara fortsätta som jag alltid hade gjort. Vara mig själv, hålla mig i utkanten och skolka om det behövdes. Men när jag väl kom dit, insåg jag att jag behövde komma ifrån mig själv och bara vara någon annan ett tag. Så när första person frågade mig vad jag hette, svarade jag "Natalie". Och Marey reagerade inte så starkt på det heller, men jag antog att hon förstod.

---

"Nath, come on." sa William -min pojkvän- otåligt när jag vänt mig om för att kolla om Marey eller Valerie hade kommit och gick bakom oss, men jag såg ingen av dem. Jag suckade lätt och vände igen, lät William ta sin hand runt min vrist och förberedde mig på ännu en dag av lögner. Jag var antagligen den största lögnen här, i och för sig. Williams och mitt förhållande var nästan en lika stor lögn, men inte riktigt. Bara nästan.

Klockan ringde in prick halv nio, och när jag kommit ifrån William, småsprang jag till mitt skåp i hopp om att inte komma försent. Läraren vi hade den lektionen var inte där när jag kom springandes, fyra minuter efter den startat. 

"Where have you been?" viskade Valerie när jag stressat satte mig bredvid henne, näst längst bak i klassrummet. Jag kände stirrande blickar emot mig, men brydde mig inte. 

"William talked to his friends and i couldn't run away to class when he talked, so i had to ran as hell when he was done and went to class." viskade jag andfått tillbaka. Valerie grimaserade åt mitt svar, men sa inte något mer. Jag visste att hon gärna skulle ta William om hon fick chansen, precis som de andra tjejerna i den här skolan, men jag skulle inte låta det hända. Natalie skulle inte låta det hända. För då skulle jag vara ingen igen. Och meningen med den här låtsasleken var att vara någon. 

Efter kanske tio minuter till, kom en lärare. Men inte ensam, utan en väldigt söt kille, blond, blåögd, och.. det var Niall Horan. Jag var på väg att skrika, jag blev helt yr för några sekunder och det kändes som om jag skulle svimma, men jag behärskade mig. Du är Natalie, tänkte jag. Natalie vet inte om att One Direction existerar, upprepade jag för mig själv medan jag kom på att jag satt och log som en idiot. Valerie noterade självklart snabbt min entusiasm.

"Natalie.. He's mine. You've got a boyfriend, so i'll take him. Okay?" jag har ingen aning om varför, men den sekunden var hon så irriterande att jag kunde slå till henne om hon sa något mer. Men jag ignorerade henne, försökte hålla det inom mig och tog sakta ett djupt andetag. Jag smålog för mig själv, men försökte kontrollera mig själv. Natalie, Natalie, Natalie. Valerie var på väg att säga någonting och jag var på väg att klippa till henne, men vår lärare stoppade oss.

"Valerie, why do i hear talking?" Sa hon strängt, tog ett andetag och fortsatte: "This is Niall. He's older than all of you, he's eighteen and are turning nineteen in september, but he's gonna be in this class 'til he's moving back to London, which will be in a month, or something like that. He's here of private reasons, so i'm thankful if you don't ask him about it. Niall, why don't you sit down beside Natalie and Cevin over there?" Niall såg sig förvirrat omkring, och när läraren sa åt honom att ta en plats bredvid mig och Cevin, dunkade mitt hjärta hundra gånger snabbare än det borde göra. 

"Come on, don't be shy!" nästan skrek Cevin med ett flin på läpparna. Läraren suckade högt, och sa sedan:

"Yeah.. That's Cevin. The girl with brown hair beside him, is Natalie. It's a chair you can take there." hon skrev ner något på ett papper hon höll i handen, och gav sedan Niall en blick som sa typ 'Vad väntar du på?', och Niall kollade storögt tillbaka på henne, och sedan gick han ganska långsamt fram till sin plats. 

"Thank you" sa han lågt och satte sig hastigt ner medan hela klassens blickar föll på honom.

"Hi, i'm Natalie.. But i prefer Nath." sa jag mjukt och log svagt åt honom. Han log tillbaka, och jag svär, om jag inte skulle vara i klassrummet, skulle jag ha skrika och hoppa, samtidigt som jag skulle ringa upp Laura, som var min bästa vän när jag bodde i Sverige. Hon och jag hade fangirlat så många gånger över One Direction, och vi hade svurit att vi någon gång skulle träffa dem. Och nu satt jag bredvid en av dem.

"Natalie. That's a nice name, isn't it? I'm Niall." han flinade för sig själv, och jag ville bara krama honom och fråga om vi kunde gifta oss och åka jorden runt samtidigt som vi skaffade tolv barn. Men jag kunde inte.

"I know exactly who you are." Viskade jag så lågt jag kunde, och jag hoppades verkligen att ingen hörde vad jag sagt. Jag var Natalie. Nu såg Niall mig som Natalie också, så jag kunde inte ändra på det. För sent. Valerie trampade hårt på min fot under bordet, och även fast jag fattade vad hon ville, gav jag henne en frågande blick. Men hon sa inget mer, och inget mer behövdes sägas. 

Dagen gick fort, jag struntade i Valerie, eftersom jag fortfarande ville strypa henne, och var med William istället. Marey hade jag inte sett på hela dagen, och jag tänkte ringa henne så fort jag fick tillfälle till det. William lade inte sin fulla uppmärksamhet på mig alls, utan jag satt i hans knä, skrattade när alla andra skrattade, var tyst när alla andra var tysta och försökte smälta in. Och jag tror jag lyckades, för när vi gick till vår sista lektion fick jag en snabb kyss av honom framför hela cafeterian, innan han snabbt drog iväg med någon kille från hans klass. Jag orkade ärligt talat inte bry mig om de andras reaktioner, jag hoppades bara innerligt på att Niall inte hade varit där och sett det. Inte för att han ens skulle vilja ha mig ens som vän, mer för att jag ville ha honom. Som vän, som bästa vän, som pojkvän, som.. bara någonting. Det här var min livs dröm och det var synd att slösa bort den på grund av Natalie. Jag ville inte att Niall skulle vara vän med Natalie. Jag ville att han skulle vara vän med Destinee. Med mig. Jag visste bara inte hur jag skulle få det att funka.