Han höll om mig tills jag till slut slutade gråta, och bara snyftade istället. Han drog sin ena hand genom mitt hår, och jag ville bara att det skulle vara såhär för evigt. Plötsligt hörde jag röster en bit bort, och efter några sekunder kan jag uppfatta rösterna. William och hans gäng. Jag visste inte hur jag skulle reagera, jag kände mig illa till mods, även fast jag inte borde. När jag skymtade någon av de, tog jag tag i Nialls arm så fort jag kunde och sprang till baksidan av huset.

"What are you doing?" sa Niall oförstående medan han kollade på mig, som försökte andas normalt, och inte stressa upp mig för mycket.

"Just.. ssssh." sa jag så lågt jag kunde, och han tystnade genast. Efter kanske en minut hörde man att någon ringde på dörrklockan, och det hördes mummel därifrån. Jag viskade åt Niall att stanna på baksidan, eftersom jag var ganska säker på att det var William. Jag småjoggade dit in, så smidigt jag kunde, och försökte att inte höras. Jag såg att mamma var på väg, irriterat, mot dörren, men jag hejdade henne.

"Uh... Mum! I'm pretty sure it's Valerie or someone, so I can open..." Hon suckade bara och gick in till köket igen, så jag brydde mig inte om att fortsätta meningen. Jag kände att jag skakade, hela jag skakade, medan jag nervöst gick fram mot dörren. Vad ville de mig? Varför gick de ända hem till mig, och ringde på min dörr? Vad ville William mig? Jag öppnade snabbt dörren, och ville bara att det skulle vara över.

"Yeah buddie, Natalie!" ropade någon, men jag ignorerade det. Min blick föll rakt på William, och han kollade tillbaka på mig.

"Eh, William? What the hell are you doing.." började jag, men han hann stoppa mig. Han hoppade raskt upp för trapporna till dörren, tog sin ena hand runt min midja och kysste mig. De andra jublade och applåderade, och jag började bli riktigt irriterad. Jag gjorde motstånd, puttade honom lätt ifrån mig och började konstigt nog tänka på Niall. Det var han jag ville vara med, inte William. Jag ville inte ha det förhållande jag hade med William nu, för allt var fejk. Inget av det jag någonsin sagt till honom har varit på riktigt.

"Oh, don't do that. You know you actually want to, Nath, don't you?" Han smekte mig över kinden, men jag drog snabbt bort hans hand. De andra killarna, som kanske var sex-sju stycken, stod ungefär vid grinden, och småpratade medan de kollade på oss. Som om vi var i en film.

"Why are you here?" frågade jag spydigt. Jag tyckte synd om Niall. Vad gjorde han nu? Vad tänkte han? 

"I want you, baby" flåsade han i mitt ansikte. Jag tryckte bort honom, så att han ramlade några meter bakåt, men han gick upp igen. Vad ska jag göra nu, tänkte jag stressat. Gå in och hoppas att de fattar att jag inte vill ha de kvar här, eller vara kvar? 

"Ey, guys! Help me here, she definitely needs our help" ropade han mot de andra killarna och flinade. Vad fan. Helvete också. Hur ska jag kunna fly från typ åtta killar, som dessutom är starkare än mig? Och fler än mig. Med flinande ansikten gick de fram mot mig och William, och det enda jag tänkte var, Niall. Rädda mig. Jag kommer aldrig klara det här. Snälla, bara kom ut och.. Ta mig härifrån. Typ, nu.

Och som den bästa pojkvän man någonsin skulle kunna ha, kom Niall ut, från andra sidan av huset, och ingen av de märkte honom, förrän han stod någon meter bakom de och ropade:
"I genuinely think that you should leave her alone." Och på ett ögonblick vände sig allihopa bakåt, inklusive William, och bara stirrade på Niall. Vad ni än gör, gör inte honom illa.'

"You think i should leave my girlfriend alone? She wouldn't survive without me." Jag fnös åt honom, och han gav mig en blick som jag inte ens vågade tyda.

"Well, I think she would be much happier without you" sa Niall med ett flin på läpparna. Jag log för mig själv, och brydde mig inte om att någon skulle kunna se det.

"Why don't we let her talk, instead?" frågade William irriterat, och vände sig mot mig. Vad ska jag säga?

"Okay, I don't care, who do you want? Niall or me?" Han såg lite nervös ut, men jag visste att när vi var tillbaka i skolan imorgon skulle han vara lika kaxig som vanligt. Grejen med att vara ihop med William var att få status. Att Natalie skulle bli populär. Och det hade jag lyckats med. Tack vare William och Valerie. Som jag nu, på något sätt, var ovänner med. Fast Valerie och jag hade inte direkt blivit ovänner - jag blev bara så irriterad, och hon blev irriterad på mig. Och jag hade ignorerat henne i flera dagar, hade hon ringt? Nej. Mejlat? Nej. Smsat? Nej. Ingenting alls, så jag utgick ifrån att vi var ovänner.

"Natalie, I'm waiting." sa William otåligt. Han blickade bakåt och flinade åt de andra killarna.

"I'll take that as a "of course I want you, William"." sa han sedan, och jag kollade på Niall. 

"No" svarade jag. Han gav mig en blick som sa typ ta-tillbaka-det-du-sagt-eller-så-kommer-något-dåligt-hända-dig. Jag försökte undvika honom, medan jag tog ett steg mot William.

"I want Niall, not you." Han såg chockad ut, som om han var det självklaraste alternativet i hela världen. Om allting inte varit så falskt, kanske jag skulle kunna gilla honom. Men nu var ju allt så falskt det kunde bli, och han med.

"What am I doing here, then." sa han bara, gav mig en kall blick och gick mot vägen med hans.. kompisar. Niall log mot mig, och jag sprang fram rakt i hans famn.

"I've been waiting for this" viskade jag lyckligt och kramade honom hårdare.

"Fuck you!" skrek någon och det lät som om det var ganska långt borta. Jag orkade inte ens bry mig om vem som skrek. För jag var ganska säker på att det var till mig. 

---

Vi hade varit hos Niall ända sedan jag lämnat William. Men när det blivit så mörkt ute att man nästan inte såg var man gick och när fåglarna slutat sjunga för länge sedan, bestämde vi oss att säga hejdå och gå och lägga oss. Men när vi såg en svart bil som stod på vår uppfart, och någon som stod och pratade med mamma i dörröppningen, tvekade jag. Och Niall märkte det självklart.

"You can sleep in my house instead" sa han snällt och jag nickade tacksamt. Vem var det där? Det var ingen jag kände till i alla fall, och det var absolut inte pappa.

Det var fint inuti hans hus -om det nu var hans hus-, perfekt inrett och matchande färger. Jag undrade om någon hade hjälpt honom med allt det här. Och bodde han ensam? Jag vågade inte fråga. Det kändes som om jag bara skulle leda in honom på ämnet "One Direction".

"Where do you wanna sleep?" frågade han mig med ett léende på läpparna. 

"Wherever your bed are" flinade jag. Han gick mot en av dörrarna i korridoren vi var i, och jag följde efter.

"Here it is." sa han och gick direkt fram till en stor vit garderob. Det här huset kändes mycket större än mitt hus, men de såg nästan likadana ut utifrån. Det här kändes gigantiskt. Niall tog fram en t-shirt, och kastade till mig. 

"It's an extra toothbrush beside the blue one in the bathroom.. And you can take a shower if you want, the bathroom is beside this room. Just go left" sa han när han var klar och log sött mot mig. Nialler.

"Okay, thank you" sa jag och log så stort jag kunde, innan jag smet ut och öppnade dörren som han beskrivit var badrummet. Det var ljusblått och ett stort takfönster i taket, det var ett enormt badkar mitt av alltihop och det såg ut som ett hotellbadrum. Allt är orört och städat. Vad fan gör Niall i Monmoutshire? Privata anledningar? Jag påminde mig själv att jag måste fråga honom någon gång. Men utan att avslöja att jag visste att han faktiskt var världskänd. Tänk om det skulle sabba allt? Jag vågade inte ta risken, för om jag skulle förlora Niall, skulle jag inte ha något kvar. Kanske Marey. Men hon hade ju inte hört av sig heller. Jag satte mig på en pall som det nog egentligen var meningen att man skulle stå på, om man inte nådde upp till någonting, och lät allt sjunka in. William var borta. Jag skulle sova i Nialls säng. Min mamma trodde att jag var ihop med Niall Horan. Men min pappa? Han hade inte hört av sig än.