"Uhm.. Hi mom. This is Niall.. A friend." sa jag osäkert, och log falskt mot henne. Hon granskade honom kallt, muttrade något och gick fram till oss en bit.

"A boyfriend, I guess?" sa hon drygt. Jag ville säga "ja", ville kyssa honom inför henne bara för att bevisa att jag inte är så hopplös som hon trodde. Destinee är inte så hopplös i alla fall. Min mamma hade aldrig träffat William, även fast han varit hemma hos mig någon gång. Men de få gånger vi varit hemma hos någon, har vi varit hos honom. 

"I actually have.." började jag irriterat, men Niall avbröt mig.

"I'm her boyfriend. That's right, and I wanted to meet you." sa han i normal ton, och nickade lätt på huvudet. Mitt hjärta slutade slå för en sekund, och det kändes som om jag var på väg att svimma. Jag tittade upprymt och frågande mot Niall, han log svagt och gav mig en blick som sa bara-spela-med-så-går-allt-bra. Min mamma nickade surt, sa "congrats", gick tillbaka till sin bil och låtsades som vi aldrig funnits. Jag tänkte 'nu eller aldrig' tog hans hand framför henne, drog honom genom dörren, genom vår korta korridor till köket, där mamma inte kunde höra ett ord vi sa.

"Natalie." sa Niall mjukt. Mitt hjärta brast nu istället - jag hade börjat hata det namnet. För att jag ville att han skulle kalla mig Destinee, jag ville att han skulle veta vem jag var, inte vem jag spelade för att jag inte stod ut med mig själv.

"Niall, I have a.." började jag, men han flinade åt mig, så jag lät honom förklara.
"I know about you and William, Nath." Jag kollade ner i golvet, ville bara att mardrömmen skulle försvinna, men jag förblev Natalie och jag var fortfarande ihop med William. 

"But your mum acted so.. weird, so I had to just make her a little bit.. surprised, or something. I don't know." jag log mot honom. Om det han sa om mig och honom skulle varit verklighet, skulle allt vara mycket bättre.

---

Efter någon timme gick han hem till sig, huset bredvid, och jag satte mig ner och försökte låta allting sjunka ner. Mamma trodde att jag och Niall var ihop. Niall Horan. Jag undrade om hon visste att han var världskänd, eller om hon bara trodde han var en normal kille i min skola. Jag kände att jag skakade, jag kände mig.. Nervös, lite upprymd. Rädd. Vad skulle hända nu? Med William? Med Niall? Med Valerie? Hela den här dagen hade varit ett helvete. Men ändå hur bra som helst. 

"Niall, you light up my world like nobody else." viskade jag ut i luften, utan att någon ens var i närheten. Men när jag hörde någon i hallen, antingen mamma eller pappa som kommit hem, smet jag uppför trappan, stängde in mig på mitt rum, och kastade mig på sängen. Jag tog en varm dusch, och det var det som var bra med att ha ett eget badrum. Mina föräldrar delade på ett och behövde inte ha mina saker där inne, för jag hade mitt eget och det var det enda jag använde. 

---

Morgonen därpå vaknade jag av skrik. Inte någon som skrek ett sånt där tjejskrik som i filmer, utan någon som skrek på någon annan. Jag kände mig för trött för att öppna ögonen, men satte mig upp ändå. Öppnade långsamt ögonen och kollade på klockan. 06:12? Det är lite mindre än tre timmar tills skolan börjar. Vem fan är uppe nu?

"You can start with being nice to people?" skrek någon irriterat, och stampade i golvet i hallen.

"If you're home more than once a month, maybe! It's not that easy!" skrek en kvinnoröst tillbaka. Mamma? Det var mammas röst. Och pappa hade också skrikit. Bråkade de? Jag vågade inte lyssna mer. Men pappa slängde igen dörren, och när jag sprang fram till fönstret satt han redan i bilen. Med en stor resväska bredvid sig. Skulle han jobba någonstans? Nej, det var inte förrän nästa månad. Hur länge hade de bråkat? Hade de gjort det i flera veckor, utan att jag märkt det? För jag var ganska säker på att han hade packat sina kläder, och var på väg någon annanstans nu. Så fort jag kom fram till att det måste vara så, sprang jag så fort jag kunde, ner för trappan, hoppades på att mamma inte skulle se mig, men brydde mig inte, rakt ut på gruset, en bit från hans bil. Han var inte borta än, och han gick ut ur bilen och tittade sorgset på mig. Nej, tänkte jag. Nej, nej, nej. Det här får inte hända. Omöjligt. Han klappade mig på axeln, log ledsamt. Som om någon dött.

"Destinee.." sa han medan han kollade ner i marken. Jag rös när jag hörde mitt namn. Det riktiga. Den riktiga jag, den riktiga Destinee.

"I don't want to live alone with mom.. She's..." Det bara for ur mig. Jag ville ha honom kvar, mer än jag någonsin velat. Han skakade på huvudet, omfamnade mig i en kram. 

"I'll come back. This is my house, isn't it? And you're mine too." Han log smått. 

"But.. Where should you go now?" utbrast jag förskräckt. Han gick mot bilen, tunga spår efter hans skor syntes på gruset och jag kände mig gråtfärdig. Mitt liv föll i bitar.

"I'll check in at a hotel or something, and then i'll go to work. I'll be back soon." sa pappa, och sedan satte han sig i bilen. Jag såg på hans händer att han skakade - kanske var han lika skärrad som jag? Lika rädd? Han åkte, och jag stod kvar i pyjamas i vår trädgård. Övergiven, ensam, blöt och rädd. Det hade börjat regna, inte ösa ner, men det duggade inte heller. Jag vände mig om, såg en glimt av mamma i fönstret till vardagsrummet, och undrade om jag skulle gå in eller inte. Plötsligt hörde jag andetag bakom mig, och nu var jag riktigt rädd. Men när jag kände hans lukt, var det ett lugn som for igenom hela mig. Han ställde sig bredvid mig, och jag försökte inte gråta. Vilket var svårt, eftersom mina föräldrar just skilt sig. 

"What happened?" frågade han försiktigt, och jag försökte bara komma ihåg att andas. 

"Nothing.. My dad just went to work, nothing else." sa jag och försökte låta stabil. Jag klarade det halvt, för jag var nära på att bara brista ut i gråt och springa in i en skog eller något, men jag höll tillbaka gråten. Han sa ingenting mer, men jag förstod att han fattade att det var något som hade hänt. Men han verkade acceptera att jag inte sa var det var. Jag gick inte till skolan den dagen, sa att jag mådde illa till Niall, fick skuldkänslor och så var det till slut lika bra att stanna hemma.

---

Dagarna gick, pappa kom inte tillbaka, Valerie pratade jag inte med, Marey kom inte till skolan. Jag var med William på luncherna, och gick hem med Niall, och ibland var vi hemma hos någon av oss någon timme efter vi kommit hem. Det var likadant varje dag. Jag hade fortfarande inte kommit över allting, men jag försökte så gott jag kunde. William märkte ingenting, han trodde allt var fantastiskt, men jag misstänkte att Niall anade att något hade hänt. Och det fick jag bekräftat ungefär en vecka senare, när vi stod i min trädgård, på väg upp till själva huset, och han sa:
"Natalie, you don't need to answer, but.. What happened that morning when you were outside at six in the morning, and your dad left the house?" Jag vågade inte kolla på honom, för jag visste att jag skulle bli gråtfärdig då. Niall brydde sig faktiskt om mig - och jag hade bara känt honom i en vecka. Valerie och William hade jag känt i över ett år, men de visade aldrig att det brydde sig.

"My mum and he.. they like, screamed at each other.. And then my dad packed a bag and left the house. That's why i was home the whole day." Han tittade sorgset på mig, och kramade mig sedan. Hårt. Och då brast jag ut i gråt, omedveten om att min mamma stod i köksfönstret och iakttog oss.