"Det här var min livs dröm och det var synd att slösa bort den på grund av Natalie. Jag ville inte att Niall skulle vara vän med Natalie. Jag ville att han skulle vara vän med Destinee. Med mig. Jag visste bara inte hur jag skulle få det att funka."

 Sekunden då skolklockorna äntligen ringde ut för dagen, sprang jag ut så fort jag kunde och rotade desperat i min väska efter min mobiltelefon. Jag ringde upp Marey så snabbt som möjligt, och väntade otåligt när signalerna gick fram.

"Hi, it's Marey, who is it?" sa hon lugnt när hon äntligen svarade efter hundratals signaler av väntan. Kändes det som, i alla fall. Det var i och för sig konstigt att hon inte visste vem det var, eftersom hon hade mitt nummer på hennes telefon. Hoppades jag.

"Hey, eh, where have you been today?" sa jag och vände mig mot skolbyggnaden för att se om någon annan hade kommit ut. William eller Niall, rättare sagt. Det var bara ett fåtal elever som redan hunnit ut, så de flesta var antagligen fortfarande vid skåpen. Jag suckade lågt, men tänkte ändå stå kvar. Och vänta. Att gå hem själv tyckte jag inte om, och jag gjorde det bara om jag absolut behövde.

"why would... who are you?" Jag hörde henne ropa något till någon i hennes familj, men uppfattade inte vad hon sa.

"Destinee" svarade jag, osäker på vilket namn jag skulle svara med.

"Destinee who?" frågade hon, och jag började undra. Känner hon inte igen min röst längre? Vet hon inte vad jag egentligen heter? Jag kände mig sårad av henne, och jag funderade på att bara lägga på luren. Rakt i hennes ansikte. Var fan hade hon varit idag?

"Destinee Hughes." Tystnad. Man hörde hennes andetag, men hon sa ingenting.

"Your cousin." Hon reagerade inte på det heller, så jag försökte desperat en gång till.

"Marey? It's Natalie!" Precis då såg jag William komma ut med ett gäng andra killar, men jag brydde mig inte. Jag kom på mig själv med att kolla bort, och så förblev det, 

"Oh" svarade Marey, men hon lät inte som hon brydde sig alls. 

"Seriously, where have you been today? You missed the whole day, and i was worried like the whole time and.." jag gjorde en paus. "Are you listening?" frågade jag henne misstänksamt.

"..Sorry Nath, but i've been home today and i'm sick. Everything on my body hurts." svarade hon småirriterat. Efter hon förklarat hörde man hur hennes andetag blev tyngre, och plötsligt blev det bara synd om henne.

"Oh, we better talk tomorrow or something, then?" sa jag och hoppades att hon inte skulle börja prata om något annat, för jag såg Niall i ögonvrån och ville prata med honom innan han gick hem. Eller gå hem med honom en bit.

"Yeah, i think so too. Bye, des" sa Marey och jag hann knappt svara förrän hon hade lagt på. Men jag skyndade mig snabbt fram mot Niall istället, som kommit några meter framför mig nu. Jag slängde ner mobilen i väskan, rättade till mitt hår och räknade för mig själv: 1... 2.. 3. Nu.

---

"Niall. Hey." sa jag mot hans rygg, men så fort han hörde mig vände han sig om. Hans ögon.

"..Wait.. It's Natalie, right?" svarade han och log svagt. Jag ville skaka på huvudet, säga att jag hette Destinee,  säga att Natalie är fejk, bara någon jag spelade. Men jag kunde inte. Jag var rädd över hur han skulle reagera. Han kanske skulle hata mig för att jag ljugit för alla, från första början. Eller så skulle han tycka att det var okej. Han kanske skulle förstå? Men jag tänkte inte riskera det.

"Yeah." jag flinade mot honom, men egentligen ville jag bara gråta. "What do you think about the school so far?" frågade jag honom, och jag såg honom tänka efter i någon sekund. Hans hår.

"Uhm. It's okay. It's nice that nobody knows me and stuff like that. And i've met some nice people."  sa han lugnt och log vackert mot mig. Jag förstod vad han menade med att ingen kände honom, och jag förstod att han inte syftade på att han var ny och allt sådant. Det var det med bandet. One Direction. Inga fans alls, fanns här. Nästan då. Jag var antagligen det enda. Vi gick en bit under tystnad, och när vi kommit fram till vägen, precis när skolgården tog slut, tog jag mig mod och frågade:

"Where do you live?" Han vred sig mot mig, log och verkade bli glad av frågan.
"In the house beside you" svarade han, och jag gav honom en oförstående blick.

"I saw you when you went to school before... so we're neighbors." han flinade, och jag log stort för mig själv. Jag funderade på att fråga typ "hur är det med de andra killarna" eller "är det skönt att det inte är några fans här" bara för att avslöja mig. Jag ville att han skulle veta hur mycket jag älskade honom, på riktigt. Som person också, även fast jag inte ens hade känt honom en dag än. Han. Vi gick över vägen, traskade längs de vilda motorvägarna precis bredvid varandra, skrattade, log. Jag blev nervös så fort jag såg honom, men jag försökte hålla det inom mig. Jag trodde inte precis han skulle uppskatta om jag började fangirla helt plötsligt.. Vi pratade hela vägen hem, och när vi var kanske tjugo meter från våra hus, såg jag min mamma. Hon såg oss, men gjorde inget. Ropade inte, vinkade inte, sa inte något. Bara ignorerade och brydde sig inte, precis som vanligt.
"Is that your mom?" frågade han och nickade menande mot henne. Jag tvekade, men nickade sedan.
"Oh, can i meet her?"  frågade han nyfiket och log mot mig. Det kändes som jag skulle smälta.

"Uhm.. I don't think that's a good idea.." sa jag tveksamt och drog upp väskan på armen som hade ramlat ner en bit. Men Niall var redan på väg fram mot min mamma, medan hon själv fixade något med hennes bil.

Jag småsprang efter honom, i hopp om att kunna dra tillbaka honom, bara.. varna honom på något sätt. Jag var säker på att hon skulle vara dryg mot honom. Taskig. Skrika åt honom att gå. Men min mamma hade redan fått syn på honom, och plötsligt stod jag och han, bredvid varandra, några meter från min mamma som bara stirrade på oss.