"Can i come in? I just need to take a shower, the other bathroom doesn't have any water.." Han tvekade. 

"Um, of course" sa jag och gick in igen. Destinee, kolla inte på honom. Snegla inte ens. Hans t-shirt låg tillsammans med mina kläder på en byrå bredvid handfatet. Den såg inte ut att användas till något, och den såg dessutom gammal ut. Niall gick in tätt efter mig, och ställde sig med ryggen mot mig, precis bredvid duschen. Han drog av sig sin tröja. Jag vågade inte kolla åt det hållet, så jag drog på mig hans t-shirt och rättade lätt till mitt hår. Jag hörde att han vred på duschen, och jag hoppades verkligen att det fanns varmvatten kvar. Det verkade det åtminstonde finnas, för han sa inget. Jag kunde nästan slå vad om att han brukade sjunga i duschen, men att han inte gjorde det nu, för jag var här. Jag tog den ena tandborsten, borstade tänderna så långsamt jag kunde för att få vara i närheten av honom så länge som möjligt. När jag var klar granskade jag mig själv i spegeln. Mascaran var utkletad men den syntes nästan inte längre, vilket jag var tacksam för. Om jag skulle vara ärlig så kändes det som om jag höll på att bryta ihop. Jag bara väntade på den minuten jag faller ner på golvet, gråtandes och trött på allt. Jag hade aldrig varit riktigt omtyckt. Jag hade haft vänner, men när jag flyttat till Monmouhtshire hade kontakten försvunnit, och ingen hade brytt sig om att ta upp den igen. Och nu var William ute ur mitt liv. Och troligen Valerie. Kanske Marey, jag hade ingen aning om vad hon hade för sig. Även om allt varit fejk hela tiden betydde det ju faktiskt något, i alla fall för Natalie. Utan de hade jag behövt vara ensam, utfryst och utstött varje dag sedan jag började här. Vanligtvis, brukar man ju vara bekant med åtminstonde några till i skolan. Men jag hade inte behövt det. Jag hade fått statusen som hade varit mitt mål, så jag behövde inget annat. Förrän nu. Dock behövde jag ju faktiskt inget annat, för jag hade Niall. Jag undrade om han hade någon aning om hur mycket han betydde för mig. Han var liksom mitt.. allt. Inte på det sättet, att han var känd och allting, att han var rik och är med i ett band som de flesta tjejer avgudade. Mer att han fanns där för mig. Som Niall, den person han var. Inte Niall, han i One direction. Han tröstade mig, oavsett om han hade känt mig i en vecka. Han brydde sig, och det var det enda jag bad om. Jag upptäckte att jag stått ganska länge och bara stirrat, så jag vek ihop min handduk och la den i en prydlig hög på samma byrå som mina kläder låg på. Kläderna hängde jag upp på krokarna ovanför, och sedan smög jag ut. Jag stängde inte igen dörren, men jag lät den stå på glänt. Jag kände mig trygg i hans närhet, och så ville jag ha det. Så fort jag gått ut ur badrummet, hörde jag någon sjunga. Ganska lågt. Niall? Jag hade varit på väg tillbaka till hans sovrum, men nu smög jag tillbaka och ställde mig vid dörröppningen.

"Baby, you light up my world like nobody else, the way that you flip your hair gets me overw-" Paus. Han hämtade andan.

"You don't know, oh oh. You don't know you're beautiful" Duschen stängdes av. Jag kom på mig själv med att stå och le någon meter från dörren, så jag gick mot sovrummet igen, så ljudlöst jag kunde.

"If i'm louder, would you see me... Would you lay down, in my arms and rescue me" sjöng Niall för sig själv. Ganska lågt, men jag kunde fortfarande höra honom. Jag log stort medan jag gick fram till en balkongdörr, öppnade dörren och gick ut. Det var så vackert här. Varför hade jag aldrig noterat det förut? Det var nästan som i en saga. Jag hörde fotsteg bakom mig, och ryckte till som om det var en mördare eller något.

"It's beautiful here, isn't it?" sa han och log. Jag vände mig om mot husen och allting igen, och Niall ställde sig bredvid mig. 

"Yes, it really is. I don't know why i haven't noticed it before." mitt hjärta dunkade hundra gånger så snabbt som det borde. Det gör det i och för sig alltid när jag är med Niall, men nu kändes det liksom.. speciellt.

"But I think it's one thing here who's much more beautiful than the other people and mountains here." Jag vände mig långsamt mot honom. Fuck you, Niall. Varför måste du vara så sjukt söt?

"What? Or.. I mean, who?" sa jag, medan jag ansträngde mig för att kunna andas normalt.

"You." Sa han så lågt att han lika gärna kunde ha viskat det. Han vände sig mot mig och log när han såg min reaktion. Jag kunde inte kontrollera mig själv längre. Mitt hjärta gjorde ont på grund av hur mycket jag älskade honom. Jag visste inte vad jag skulle svara, heller. Det var tomt i mitt huvud. Hade han just sagt... Jag kände en tår rinna ner för min kind. Destinee. Allvarligt? Tänker du gråta? Nu? Du är fan korkad. 

"Did I do something wrong, or-" började han tvivlande, när han såg att jag grät.

"No. You are the only one who has made everything right." Snyftade jag, med betoning på 'right'. Han suckade. Men inte så att det var jobbigt eller något. Det var mer som 'du borde inte behöva gå igenom det här'. Och sedan kramade han mig. Kontrollera dig själv, Des. Annars kommer du förstöra allting, precis som vanligt. Jag besvarade kramen, lät honom lugna ner mig. Han drog sin hand igenom mitt hår, och jag var så lycklig. Samtidigt som jag var så trasig man kunde bli. Plötsligt släppte han mig, och kollade på mig med sina blåa ögon som det kändes som att jag kunde drunkna i. Han kysste mig. Han kysste mig lätt på munnen, och jag besvarade kyssen. Niall Horan kysste mig. Om jag skulle förstöra det här, skulle jag aldrig förlåta mig själv.

---

 Efter ett tag, gick vi och la oss. Det var en stor säng, med vita kuddar, lakan och täcken. Det var en säng för två personer, men jag gissade på att han brukade sova ensam här.

"Do you live here.. Like, alone?" frågade jag plötsligt. Han vände sitt huvud mot mig. Han såg lugn ut, liksom.. fridfull, på något sätt.

"Yep.  I'm eighteen, turning nineteen in September, so.." Sa han nöjt. Jag flinade. 

"13th September." viskade jag, och hoppades att han inte skulle höra mig. Jag såg nästan på honom att han log, men jag var inte säker.

"What?" frågade han sedan, och jag såg att han log ett léende som var så sjukt vackert att det nästan lyste upp hela rummet. Det kändes i alla fall som det. Vad skulle jag svara nu?

"13th September." upprepade jag, lite högre den här gången. Ärligt talat brydde jag mig inte om att han kanske fick reda på det nu. Efter den här kvällen kändes allting helt perfekt. Inget kunde förstöra det. Han sa ingenting, men efter några minuter började han leka med mitt hår. Jag njöt av det. Njöt av tiden jag var med Niall. När det gått en halvtimme vände jag mig mot honom, med ett bultande hjärta. Jag kände att han iakttog mig, och han hade antagligen gjort det hela tiden.

"Niall?" frågade jag, men mina ögonlock var för tunga för att hållas öppna. Jag blundade.

"Yeah?" svarade han trött. 

"How can you be so adorable?" frågade jag. Ganska tyst, men eftersom våra huvuden låg precis bredvid varandra, så tätt att man kunde känna hans hår mot mitt, hörde han mig.

"Because you're here with me." svarade han, och jag började undra om jag någonsin skulle kunna somna, nu när jag låg bredvid honom.

---

Jag gissade på att det gått några timmar, för det var kolsvart ute, och allt var dödstyst. Förutom Nialls andetag. Jag skulle kunna lyssna på de hela natten. Om jag inte verkligen behövde sova, som jag behövde nu. Jag satte mig upp, hoppades på att Niall inte skulle vakna, och tog försiktigt hans mobil från nattduksbordet på hans sida av sängen. 02:56AM. Jag borde verkligen, verkligen sova. Jag låste upp hans mobil, och till min förvåning hade han ingen lösenkod. Jag gick in på twitter. Även fast det var på Nialls konto, tweetade jag. 

"@NiallOfficial: I love you. xx" Jag log åt Niall, och la tillbaka mobilen på bordet bredvid honom. Efter att jag legat och försökt sova i ytterligare en kvart, la jag mig på hans bröstkorg, och andades djupt. Jag kände mig.. Värdefull, när jag var med honom. Jag älskade honom. På riktigt.