Destinee Natalie Hughes. Jag tror ingen i hela Waghprest High visste att jag hette Destinee i förnamn, alla kallade mig Natalie. Alla trodde att jag hette det, till och med lärarna. Man kan ju tycka att de skulle veta vad mitt förnamn är, men eftersom det ändå är mitt mellannamn tror jag ingen riktigt ens försökt att brytt sig. Den enda som visste det, var nog Marey. Men hon var trots allt min bästa vän, och kusin, så jag hade känt henne i hela mitt liv. Eftersom hon föddes en dag innan mig. Tjugosjunde november nittonhundranittiofyra var hon född, och jag en dag senare. Min mamma hade aldrig brytt sig om mig, så att folk kallade mig Natalie istället för Destinee när de var hemma hos mig, hade hon nog inte ens märkt. Och min pappa jobbade oavbrutet, fast han kunde i alla fall skriva ihop ett snabbt sms ibland och fråga hur jag mådde. Jag hade två kusiner, men förutom Marey, var det hennes bror som just fyllt fem. Deras föräldrar brydde sig om dem, men jag var inte ens säker på att de visste vad jag hette. Alltså, varken Destinee eller Natalie. När vi först flyttade till Monmoutshire, tänkte jag bara fortsätta som jag alltid hade gjort. Vara mig själv, hålla mig i utkanten och skolka om det behövdes. Men när jag väl kom dit, insåg jag att jag behövde komma ifrån mig själv och bara vara någon annan ett tag. Så när första person frågade mig vad jag hette, svarade jag "Natalie". Och Marey reagerade inte så starkt på det heller, men jag antog att hon förstod.

---

"Nath, come on." sa William -min pojkvän- otåligt när jag vänt mig om för att kolla om Marey eller Valerie hade kommit och gick bakom oss, men jag såg ingen av dem. Jag suckade lätt och vände igen, lät William ta sin hand runt min vrist och förberedde mig på ännu en dag av lögner. Jag var antagligen den största lögnen här, i och för sig. Williams och mitt förhållande var nästan en lika stor lögn, men inte riktigt. Bara nästan.

Klockan ringde in prick halv nio, och när jag kommit ifrån William, småsprang jag till mitt skåp i hopp om att inte komma försent. Läraren vi hade den lektionen var inte där när jag kom springandes, fyra minuter efter den startat. 

"Where have you been?" viskade Valerie när jag stressat satte mig bredvid henne, näst längst bak i klassrummet. Jag kände stirrande blickar emot mig, men brydde mig inte. 

"William talked to his friends and i couldn't run away to class when he talked, so i had to ran as hell when he was done and went to class." viskade jag andfått tillbaka. Valerie grimaserade åt mitt svar, men sa inte något mer. Jag visste att hon gärna skulle ta William om hon fick chansen, precis som de andra tjejerna i den här skolan, men jag skulle inte låta det hända. Natalie skulle inte låta det hända. För då skulle jag vara ingen igen. Och meningen med den här låtsasleken var att vara någon. 

Efter kanske tio minuter till, kom en lärare. Men inte ensam, utan en väldigt söt kille, blond, blåögd, och.. det var Niall Horan. Jag var på väg att skrika, jag blev helt yr för några sekunder och det kändes som om jag skulle svimma, men jag behärskade mig. Du är Natalie, tänkte jag. Natalie vet inte om att One Direction existerar, upprepade jag för mig själv medan jag kom på att jag satt och log som en idiot. Valerie noterade självklart snabbt min entusiasm.

"Natalie.. He's mine. You've got a boyfriend, so i'll take him. Okay?" jag har ingen aning om varför, men den sekunden var hon så irriterande att jag kunde slå till henne om hon sa något mer. Men jag ignorerade henne, försökte hålla det inom mig och tog sakta ett djupt andetag. Jag smålog för mig själv, men försökte kontrollera mig själv. Natalie, Natalie, Natalie. Valerie var på väg att säga någonting och jag var på väg att klippa till henne, men vår lärare stoppade oss.

"Valerie, why do i hear talking?" Sa hon strängt, tog ett andetag och fortsatte: "This is Niall. He's older than all of you, he's eighteen and are turning nineteen in september, but he's gonna be in this class 'til he's moving back to London, which will be in a month, or something like that. He's here of private reasons, so i'm thankful if you don't ask him about it. Niall, why don't you sit down beside Natalie and Cevin over there?" Niall såg sig förvirrat omkring, och när läraren sa åt honom att ta en plats bredvid mig och Cevin, dunkade mitt hjärta hundra gånger snabbare än det borde göra. 

"Come on, don't be shy!" nästan skrek Cevin med ett flin på läpparna. Läraren suckade högt, och sa sedan:

"Yeah.. That's Cevin. The girl with brown hair beside him, is Natalie. It's a chair you can take there." hon skrev ner något på ett papper hon höll i handen, och gav sedan Niall en blick som sa typ 'Vad väntar du på?', och Niall kollade storögt tillbaka på henne, och sedan gick han ganska långsamt fram till sin plats. 

"Thank you" sa han lågt och satte sig hastigt ner medan hela klassens blickar föll på honom.

"Hi, i'm Natalie.. But i prefer Nath." sa jag mjukt och log svagt åt honom. Han log tillbaka, och jag svär, om jag inte skulle vara i klassrummet, skulle jag ha skrika och hoppa, samtidigt som jag skulle ringa upp Laura, som var min bästa vän när jag bodde i Sverige. Hon och jag hade fangirlat så många gånger över One Direction, och vi hade svurit att vi någon gång skulle träffa dem. Och nu satt jag bredvid en av dem.

"Natalie. That's a nice name, isn't it? I'm Niall." han flinade för sig själv, och jag ville bara krama honom och fråga om vi kunde gifta oss och åka jorden runt samtidigt som vi skaffade tolv barn. Men jag kunde inte.

"I know exactly who you are." Viskade jag så lågt jag kunde, och jag hoppades verkligen att ingen hörde vad jag sagt. Jag var Natalie. Nu såg Niall mig som Natalie också, så jag kunde inte ändra på det. För sent. Valerie trampade hårt på min fot under bordet, och även fast jag fattade vad hon ville, gav jag henne en frågande blick. Men hon sa inget mer, och inget mer behövdes sägas. 

Dagen gick fort, jag struntade i Valerie, eftersom jag fortfarande ville strypa henne, och var med William istället. Marey hade jag inte sett på hela dagen, och jag tänkte ringa henne så fort jag fick tillfälle till det. William lade inte sin fulla uppmärksamhet på mig alls, utan jag satt i hans knä, skrattade när alla andra skrattade, var tyst när alla andra var tysta och försökte smälta in. Och jag tror jag lyckades, för när vi gick till vår sista lektion fick jag en snabb kyss av honom framför hela cafeterian, innan han snabbt drog iväg med någon kille från hans klass. Jag orkade ärligt talat inte bry mig om de andras reaktioner, jag hoppades bara innerligt på att Niall inte hade varit där och sett det. Inte för att han ens skulle vilja ha mig ens som vän, mer för att jag ville ha honom. Som vän, som bästa vän, som pojkvän, som.. bara någonting. Det här var min livs dröm och det var synd att slösa bort den på grund av Natalie. Jag ville inte att Niall skulle vara vän med Natalie. Jag ville att han skulle vara vän med Destinee. Med mig. Jag visste bara inte hur jag skulle få det att funka.