"Det där är värre än mina mardrömmar.." sa Louis förvånat och jag boxade honom lätt på armen. Det var obeskrivligt, det hon gått igenom. Ingen människa förtjänade något sådant. Jag hade hundra frågor till henne, men jag förstod att det inte var läge just nu.

"Öh.. Någon hemma?!" skrek någon ironsikt från övervåningen. Jag log svagt.. Vår chaufför var här.

- - - - - - - - -

Chauffören:

"Här nere!" ropade Harry glatt. Jag gick tungt nedför trätrappan och kollade förvånat på dem när jag var nere. Vad var det här? Det såg ut som.. ett fotoalbum, fast i en större version.

"Vad.." började jag, men ångrade snabbt vad jag skulle säga. Jag granskade Sarah kallt. Vad var det som tagit en sådan tid? Både Louis och Harry förstod vad jag tänkte, och snabbt reste dem sig upp och log vänligt mot mig.

"Killarna väntar säkert på oss.." sa Harry kort. Jag nickade, och började raskt gå upp för trappan.

-

Louis:

Vi gick precis efter vår chaufför upp för trapporna. Jag såg att Sarah tvekade, och jag förstod direkt vad jag skulle göra.

"Kom." sa jag med ett leende på läpparna. Jag sträckte ut min hand not hennes, och hon tog tag i den.

"Men.. Louis, jag kan inte bara lämna allt.." viskade hon förtvivlat. Jag suckade.

"Sarah. Du fattar inte hur.. Eh, struntsamma. Ta med dig ett foto, och sedan går vi. Det här huset förtjänar inte att ha dig här." sa jag och log. Sarah log tillbaka. Hon gick försiktigt fram till en av lådorna med fotografier i, lyfte långsamt på locket och tog fram ett dammigt kort på tre söta små barn, med två föräldrar i bakgrunden som höll om varandra. Jag torkade bort en tår från hennes kind.

"Är ni turturduvor klara nu eller ska vi titta bort lite till...?!" skrek Harry uppifrån. Jag flinade lätt, och tog Sarahs hand. Vi sprang uppför trapporna, som om vi flydde från huset.. Vilket vi gjorde. Harry och chauffören stod utanför huset och diskuterade någonting med låg ton.

"Hemåt!" sa jag lyckligt, och jag hörde hur Sarah lågt skrattade. Harry höjde ena ögonbrynet, och jag knuffade honom lätt tillbaka. Vi gick så snabbt vi kunde, förbi huset, förbi den vissna trädgården, förbi stigen intill huset, förbi allting som kunde Sarah att minnas. Men när jag såg på henne, såg jag att hon redan var lyckligare.

-

När vi i tjugo minuter åkt i taxin var vi utanför lägenheten. Jag andades tungt, vad skulle dem andra tycka om att Sarah skulle bo med oss? Jag hoppades bara på att det inte skulle bli några problem med henne i hemmet.

Jag betalade snabbt av chauffören och alla tre småsprang uppför stentrapporna till lägenheten. Solen lyste nu upp hela staden, och jag hade en väldigt konstig känsla. Liksom medlidande, men samtidigt väldigt lycklig.

När vi klev in i lägenheten var det alldeles tyst, och jag gissade på att dem åt. Jag log vänligt mot Sarah.

"Välkommen hem." Hon kramade mig hårt, och hoppade upp och ner av glädje.

"Tack Louis, tack!.. Och Harry. Jag kommer stå i skuld till er så länge jag lever!" sa hon och pussade mig snabbt på kinden.

"Var är duschen? Jag har inte duschat på ganska länge.." sa hon försiktigt. Jag pekade åt dörren på andra sidan hallen, där badrummet låg. Resten av killarna och åt pizza vid matbordet, märkte vi när vi kom in i köket. Dem kollade förvånat på oss, men log sedan.

"Äntligen! Vi började undra om ni blivit kidnappade.." sa Liam så fort han förstod att det var vi som kommit hem. Harry flinade, medans jag funderade på hur jag skulle säga det, men.. Jag tänkte bara gå rakt på sak. Jag hade anledning att dra ut på det.

"och det är inte bara vi som kommit hem.. Vi har en ny medlem i gänget.. Sarah." sa jag stolt.

"Även känd som Louis flickvän." fyllde Harry i.

"Haaaarryy, vi är inte tillsammans! Jag har träffat henne en gång!..."  sa jag irriterat och flinade.

"...Och den gången hånglade ni." småskrattade Harry. Jag tog tag i närmaste kudde, och slog honom så hårt jag kunde. Men rätt snabbt fick jag ett minst lika hårt slag tillbaka. Kuddkriget var igång.

-

Sarah:

Jag hade precis klätt på mig igen, då jag hörde både skratt och skrik, antagligen från längre in av lägenheten. Det lät som kuddkrig.. Jag skattade för mig själv, när jag, Leah och Theo var små hade vi kuddkrig nästan varenda natt. Vi brukade ligga långt in på nätterna och andfått skratta. Jag log för mig själv. Jag var så lycklig just nu, även om mina tankar annars bara var fokuserade på Leah, mamma och pappa. Jag bestämde mig för att ta reda på var dem hade krig, men när jag väl hittade var kriget höll hus, slutade alla kasta kuddar på varandra. Alla blickar vändes mot mig, och speciellt Nialls. Vänta.. Niall?!

"Sarah......?!" sa Niall chockerat. Och.. Nej, jag tänker inte neka det, jag var minst lika chockad jag också.

- - - - - -

HAHA, klockan är 00.00. Skitdukig timing va? Men struntsamma, här är del 8.