- - - - - - - -

Louis:

Vadå var? Åh.. Så dem var.. Döda. Eller kanske bortrövade. Som på film. Jag satte mig ner i en av sofforna med Harry som gick precis efter. Sarah tittade på mig. Hon torkade bort sina tårar med tröjärmen och fortsatte.

-

Sarah:

Det gjorde ont att berätta, men jag kände att jag var tvungen.

"Jag bodde här. Eller, jag bor fortfarande här, men då bodde jag här med min familj." Jag såg på Harry. Han var lugn, men samtidigt rädd.. Det såg man tydligt.

"Alla fem var lyckliga. Mamma, pappa, Leah och Theo. Vi bråkade aldrig som andra syskon, vi var helt tvärtom. Bästa vänner, och vi gick aldrig utan varandra förutom när vi var tvungna.. Som i skolan. Jag och Leah var enäggstvillingar, och Theo ett år äldre. Leah och jag gick i olika klasser, för våran skola tillät inte att tvillingar gick i samma klass. Vi hade så roligt ihop.." jag skrattade kort åt fotot jag höll i handen, medans jag torkade mina tårar med tröjärmen igen. "Jag sa att alla var lyckliga, eller hur? Alla var det. Ända tills den dagen då jag och Leah fyllde tretton." jag gjorde en paus, blundade och såg på killarna. Dem iakttog mig spänt, och jag fortsatte.

-

"Hela släkten var här. Allting var precis som vanligt. Vi skrattade, vi var ute i trädgården och sprang runt.. Tills en av våra kusiner kom." jag tänkte efter. "Han hette.. Alex, eller något sådant. Vi hade aldrig träffat honom innan, och eftersom han var tre år äldre än oss och hade egen moped och allt, tyckte jag och Leah att han var otroligt cool. Han gick fram till mig och Leah.. Först var han jättetrevlig, och skrattade och pratade med oss, men efter ett tag började han ifrågasätta Leahs kläder. Och hennes hår, hennes ansikte, hennes rum och allt som ens hade med henne att göra. Hon tog självklart illa upp. Jag visste inte vad  jag skulle göra.. Alex började smeka mig... Och jag bara stod där." Jag snyftade. "Men till slut, slog jag Alex. Hårt, mitt i magen. Han snubblade på vår trädgårdsslang, och ramlade i en stor grop med huvudet före. Han var medvetslös, och hans föräldrar var så oroliga. Dem ringde ambulansen, och vi fick massor av skäll. Alex föräldrar ville inte ha med oss, eller våran familj att göra efter det. Och ja, det kan man förstå. Men vad han gjorde mot oss kom aldrig fram. Det var bara vad vi.. Vad jag hade gjort som vi gång på gång fick höra klagomål om. 'Jag trodde ni visste bättre', 'Han kanske dör nu, har ni tänkt på det?!' och 'Så fruktansvärda barn' hörde vi gång på gång i säkert en månad. En dag fick vi ett telefonsamtal från Alex pappa.. Alex hade dött. Jag och Leah fick aldrig på vad som hänt efter att jag slog honom och han föll medvetslös, men alla andra runt oss visste. Till och med Theo, och han sa inget. Fast.. Han sa överhuvudtaget ingenting efter den dagen. Varken Leah, jag eller Theo mådde bra. Ingen visste varför Theo mådde dåligt, även om vi ofta frågade vad som var fel, pratade han inte med oss. Han var.. Stum.

-

"Jag vet inte vad.." började han, men jag avbröt honom.

"Ssshh, du lovade att inte avbryta!" sa jag, irriterat men vänligt. Han satte sig ner igen.

"Leah hade egentligen inte gjort något, men hon hade fått skulden ändå. Det gjorde riktigt ont att se henne lida på grund av mig.. Men jag kunde inte göra något. Det gick ett år, och jag hade ingen annan än Leah. Och hon hade bara mig också. Vi var aldrig särskilt populära i skolan.. Och nu var vi inte det hemma heller." Jag tystnade.

- - - - - - -

Kapitel 6, tycks? Mitt mål är att få upp kapitel 7 innan 00:00 också, tror ni jag lyckas? hahah. ♥